Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ska slutet behöva vara så här?

Alf Montán, pensionerad journalist från Expressen, ger en dyster bild av åldringsvården.Foto: SCANPIX (Arkivbild)
Sverige har omkring två miljoner pensionärer. I Tyskland är pensionärerna en maktfaktor. I Sverige behandlas äldre "som kroppar utan integritet, utan själsliv och utan intressen", enligt regeringens utredare Thorbjörn Larsson. Om det ser så illa ut för en utredare, hur ser det då ut för dem som lever dygnet runt i dödens väntrum? Detta är en direkt-rapport från insidan. Det skriver i dag Alf Montán, pensionerad journalist.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

FAKTA

Alf Montán var medarbetare i Expressen mellan 1951 och 1997. Han var bland annat nöjeschef, USA-korrespondent och chef för Rese-Expressen.

Jag är 87 år gammal och nästan blind. Den strimma ljus som finns kvar blir mindre för var dag. Bakterier håller på att äta upp mitt ena knä. Med hjälp av rullator trevar jag mig fram i livets skymning.
Efter att ha bollats mellan olika sjukhus tillbringar jag tills vidare mina dagar på ett av Stockholms stads servicehus.
Jag har haft ett bra liv. Uppväxt i ett prästhem. Journalist i Stockholm, korrespondent i USA, resereporter med hela världen som arbetsfält. Många år surfade jag omkring på en räkmacka. Det förstår jag nu.

I dag känner jag mig som ett kolli. Hamnar man i vårdapparaten förvandlas man till ett personnummer. Vad jag har att säga är oväsentligt. En bricka om halsen hade gått lika bra. Det är synen jag mist, inte förståndet. Om någon lyssnar är jag fullt kapabel att ge besked. Aldrig kunde jag ana att livets slut skulle bli så här.
I detta åldersfixerade land innebär inträde i pensionsåldern dramatisk förändring. Plötsligt räknas man inte längre. Pensionärerna har få och lågmälda representanter i riksdag och landsting. När det är dåliga tider och vi ska hjälpas åt att klara krisen får pensionärerna vara med. I goda tider och dags för smörgåsbord placeras vi sist i kön.

De stora pensionärsorganisationerna är opolitiska. Mer boule och underhållning än samhällsfrågor. Borde inte de ha synpunkter på den ofta usla mat som serveras på sjukhusen? Lars Norén beskriver den i sin uppmärksammade dagbok som "både tuggad och utskiten när den serveras".
En studie som Geriatriskt utvecklingscentrum gjorde på äldreboenden i Malmö visade att majoriteten av de boende hade ett för lågt energi- och näringsintag. En tredje del var underviktiga och över hälften var i riskzonen för att bli det. Få saker har förändrats så mycket som de svenska matvanorna. Press, radio och teve förser oss med nya impulser. I teve kan man se Nakna kocken, Tjocka kocken, Magra kocken och Kocklandslaget. Det puttrar och fräser. Avsmakarna smackar: supergott. Den mat jag äter kommer från Fruängen, en halv mil bort men fjärran från mästerkockarnas värld. Dagens rätt går under beteckningen lappskojs. För mig är det fest på rest, vanligt förekommande under andra världskrigets nödår.

För inte så länge sedan försökte man göra sjukhusmaten välsmakande och näringsrik för att påskynda tillfrisknandet. Många äldreboende kunde erbjudas en livets sista njutning. Stockholms nya finansborgarråd Sten Nordin förefaller matglad. Har han någonsin gjort ett spontanbesök när det är dags för en prispressad utfodring vid någon av stadens många inrättningar?
Vård-Sverige handlar inte bara om elände. Hårt pressad personal visar värdighet, omtanke och gott humör. Men trots uppoffrande insatser förblir många rop på hjälp ohörda. Vardagen rymmer mycket dramatik, inte sällan med snudd på komik. När ambulansmännen kommer för att hämta mig försökte jag säga att jag tidigare vårdats på Huddinge. De valde Södersjukhuset för att kunna äta lunch på ett trevligt ställe. Här har Vårdval Stockholm slagit igenom. Killarna i ambulansen var säkert värda lunchen. Södersjukhuset tog hand om mig. Men jag skickades snart vidare - till Huddinge.

Innan dess hade jag
konfronterats med söderkisarnas jargong. - Hur är det med dig? undrar en rumskamrat. Jag svarar lite vagt om en infektion i knät. - Åh, fy faen. Mördarbakterier. Dom käkar upp hela knät. En kompis fick benet amputerat. Tänker på Martin Ljung och Svarta Malin: kapten Enben, kapten Tvåben, och kapten Träben. - Men dom gör bra proteser, tillägger rumskamraten.

Eftersom jag ser så dåligt
har jag besvär med bordsskicket. Spiller på mig. Handduk över byxorna. Servett under hakan. Försöker sköta hygienen. Uppskattar när jag får hjälp med rakningen. Vardagsrutin har blivit lyx. Har rätt till en dusch i veckan. Du som är frisk, kan du föreställa dig hur det är att bara få duscha en gång var sjunde dag? God hygien är en förutsättning för ett värdigt liv. Bara misstanken att man luktar gubbe generar. Att som farbror Snusk stå vid rullatorn och ta emot besökare är ingen höjdare.

Stadsdelsförvaltningen vill att de vårdbehövande fortsätter att bo i sina hem. Vårdplatserna är dyra. Omfattande handikappanpassning av bostäderna blir billigare. Förvaltningen håller sig med vårdplanerare. De lägger ner stor möda på att övertyga medborgarna om att hemma är bäst. Min bostad är olyckligtvis lika stor på höjden som på bredden. Många trappor. Inget problem för vårdplanerarna. Hissar kan installeras. Kök, badrum och en del annat kan byggas om. Utökad hemtjänst utlovas.

Politikerna låter utreda och talar om värdegrunder, vårdgarantier och lagändringar. Mycket prat och lite verkstad. Tror de inte att vi förstår vem som har ansvaret och sitter på penningpåsen? När det talas om organisatoriska förändringar visar det sig alltför ofta handla om besparingar och försämringar. Sluta tramsa! Pengarna måste fram. Äldreomsorgen är gravt eftersatt.

Om man är nästan blind
och har bakterier som håller på att käka upp ena knät är det omöjligt att klara sig på egen hand. Hemtjänst räcker inte. Dessa änglar som skulle behöva vingar för att klara kraven. De är oerhört stressade. Störtar förbi. Klyver tomaten, värmer soppan. Störs av mobilen. Hinner inte ta av sig jackan. Skyndar vidare till nästa adress.

Jag har försökt ge en bild av min vardag. Många äldre har det säkert värre. Det är ett gott skäl till att väcka debatt och få fram pengar. Problem som angår två miljoner svenskar kan inte sopas under mattan.

Alf Montán