DEBATT. I det ökända fängelse där Ahmadreza Djalali hålls inspärrad beskrivs förhållandena som en direkt avspegling av regimens fullständiga förakt för människovärdet. Fångarna behandlas som djur, såväl fysisk som psykisk tortyr hör till vardagen.
Följaktligen är det ett dystert faktum att Ahmadreza Djalalis liv kan vara till ända redan innan den bisarra dödsdomen har verkställts. Den 49-årige tvåbarnspappan och maken är allvarligt sjuk, med en dramatisk viktminskning som följd. Var och en som ser bilden här ovan kan konstatera att hälsoläget för den svensk-iranske KI-forskaren är kritiskt.
Familjens kamp
Bilden publiceras i dag på uppmaning av Djalalis hustru, Vida Mehrannia, och den närmaste familjen i Sverige. Sedan fängslandet 2016 har de fört en oförtröttlig kamp för ett frigivande, eller åtminstone en rättvis rättegång.
Hittills har kampen varit förgäves, men från tunga aktörer runt om i världen har Vida Mehrannia fått värdefullt stöd. Oberoende FN-experter, Amnesty International, Europaparlamentet, 135 nobelpristagare samt kolleger vid Karolinska institutet har vidimerat att Ahmadreza Djalali är oskyldig och därför måste friges omedelbart.
Helt nyligen ställdes Djalali inför en åklagare. I hotfulla ordalag meddelades att Djalalis tid snart är ute och att agerandet från Sverige tyder på att ingen på allvar bryr sig om hans fall.
Från det svenska utrikesdepartementet har fortlöpande rapporterats att fallet återfinns högt upp på agendan, att man följer utvecklingen och tar upp Djalalis situation med iranierna när tillfälle ges. Trots detta, trots uttalade krav på att dödsdomen ska upphävas finns dessvärre frågetecken kring UD:s agerande. Inte minst efter en allvarlig händelseutveckling på senare tid.
Åklagare hotar med snar avrättning
Helt nyligen ställdes Ahmadreza Djalali inför en åklagare. I hotfulla ordalag meddelades att Djalalis tid snart är ute och att agerandet från Sverige tyder på att ingen på allvar bryr sig om hans fall. Hånfullt konstaterades att ett verkställande av dödsstraffet visserligen skulle leda till svensk kritik, men också skapa möjligheter att förhandla fram en frigivning av två andra fängslade svenskar i Iran. Båda misstänkta för narkotikabrott, men ingen av dem med det dubbla medborgarskap som Djalali innehar.
Med denna illavarslande information sökte Ahmadreza Djalalis syster, tillsammans med den advokat som arbetar med fallet, i förra veckan kontakt med den svenska ambassaden i Teheran. Systern släpptes inte in, det blev advokaten som fick vidarebefordra de djupt oroande uppgifter som nått Djalalis anhöriga. En företrädare för ambassaden förklarade att den svenska regeringen i en officiell skrivelse fördömt Irans tillämpning av dödsstraffet och att inget mer finns att göra.
Samtidigt avvisades en konkret propå från advokaten om att söka stöd hos tre andra västländer som erbjudit sig att via sina kanaler trycka på de styrande i Teheran.
Vad har Ann Linde gjort för att rädda honom?
Till bilden av fallet och UD:s agerande hör även ett personligt meddelande från Ahmadreza Djalali till utrikesminister Ann Linde. I meddelandet som skrevs den 20 mars skildrar Djalali hur han sitter inspärrad på minimal yta tillsammans med flera andra fångar och hur han på grund av underliggande sjukdom löper ”extremt stor risk” att dö om han skulle drabbas av covid-19.
Med hänvisning till ett tillfälligt frisläppande av tusentals fångar som regimen just då genomförde, riktar han en vädjan till Linde att omedelbart agera för en frigivning av humanitära skäl.
Om detta hörsammades och vad som i så fall gjordes är höljt i dunkel. På samma sätt är det oklart om utrikesdepartementet över huvud taget har noterat det nyligen framförda åklagarhotet mot Djalali och det närmast nonchalanta agerandet från Teheranambassadens sida.
Inte längre läge för tyst diplomati
Är det verkligen regeringens uppfattning att inget mer finns att göra för Djalali och att Belgien, Schweiz och USA, som erbjudit sig att hjälpa till, inte ska kontaktas?
Dessa och andra frågetecken måste omedelbart rätas ut och som riksdagsledamot kommer jag i en interpellation till utrikesministern begära svar från riksdagens talarstol. Tyst diplomati och diskreta kontakter har sin tid och sin givna plats i hanteringen av svåra konsulära ärenden. I fallet Djalali är det skedet passerat, situationen är akut.
Av det skälet måste den svenska regeringens budskap till den iranska regimen nu tydliggöras och skärpas. Fortsatt normala relationer och diplomatiskt umgänge med en diktaturregim som vägrar frige en oskyldig och svårt sjuk svensk medborgare är en omöjlighet.
Av Lars Adaktusson (KD)
Riksdagsledamot och utrikespolitisk talesperson
