Världen står vid ett historiskt vägskäl. Den tid vi har på oss från i dag, när FN:s internationella klimattoppmöte i Lima avslutas, fram till slutet på 2015 när ett nytt klimatavtal ska tas i Paris, är avgörande för vilken värld vi kommer att leva i.
De globala klimatutsläppen fortsätter att öka, år efter år. Våra nuvarande utsläppskurvor låser fast oss vid en höjning av jordens medeltemperatur med minst 3,6 grader. Det visar analyser från Internationella Energimyndigheten (IEA). Antingen sätter vi in kraftfulla åtgärder nu, eller så riskerar stora delar av jorden att bli obeboeliga när dagens barn och tonåringar är i åttioårsåldern.
Det är en slutsats så dramatisk att den knappt går att ta in.
Klimatförändringen ställer vår förmåga att handla för det gemensamma bästa inför en exempellös utmaning. Ännu kan utvecklingen bromsas, men då fordras inte bara handling nu utan också ett helt nytt slags ansvar. Eftersom klimatförändringen är ett så pass sammansatt hot krävs att varje politik- område växlar upp.
Vi vet att världens fattigaste drabbas först och hårdast av den globala uppvärmningen. I sin nyligen publicerade syntesrapport om den nya globala utvecklings- agendan understryker FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon att klimathotet måste avvärjas för att fattigdomen i världen ska kunna utrotas.
I Bangladesh, dit jag nyligen gjorde min första fältresa som biståndsminister, kommer enligt FN:s beräkningar 20 procent av landytan att stå under vatten inom 35 år om inget görs. Det skulle innebära att 30 miljoner människor drivs på flykt - vilket motsvarar drygt hälften av de flyktingströmmar vi har i världen i dag totalt. Och då talar vi om bara ett av alla länder som kommer att drabbas. Därför är det djupt olyckligt att alliansens budget, som röstats igenom med stöd av SD, inne- håller nedskärningar av biståndet med en halv miljard. I stället för att investera i framtiden måste vi nu dra ner. Det drabbar människor som lever i utsatthet och fattigdom och som behöver vårt stöd. Och det är en kalldusch för en ansvarstagande klimat- politik.
I fredagens Expressen uppmanade Jens Holm (V) regeringen att ta strid för och alliera sig med världens fattiga länder i klimatfrågan. Till skillnad från den förra regeringen, är det precis vad vi vill göra. Jag tar ett brett grepp för att klimatsäkra bistånds- och utvecklingspolitiken. Med skarpare styrning av mekanismer vi redan har på plats och nya initiativ kan mycket uppnås:
Vi tar initiativ för att förstärka ett aktivt och långsiktigt arbete med klimatinvesteringar, inte minst i förnybar energi, genom Swedfund, statens bolag för investeringar i utvecklingsländer.
Vi initierar i samarbete med andra departement en översyn av möjligheterna att i stora internationella finansiella institutioner, som Världsbanken och Asiatiska utvecklingsbanken, öka investeringarna i förnybar energi och minska andelen investeringar i fossila bränslen
Vi ger Sida i uppdrag att förstärka ett integrerat klimatarbete i samtliga verksamhetsområden.
Vi kommer att vara en stark bilateral partner i president Obamas initiativ Power Africa med riktat stöd till utveckling av socialt och miljömässigt hållbar förnybar energi i Afrika söder om Sahara. Detta skapar också viktiga möjligheter för svenska företag på miljöteknikområdet.
Vi har gått in som största per capita-givare till FN:s Gröna klimatfond. Fonden ska stödja utvecklingsländerna med insatser för klimatanpassning och minskade utsläpp av växthusgaser. Att Sverige har varit så offensivt har fått flera andra länder att följa efter.
I dessa åtgärder finns en enorm potential att bistå utvecklingsländerna att ställa om till klimatsmarta utvecklingsvägar. De är också avgörande för att undvika att mycket av den positiva utveckling som skett de senaste decennierna omintetgörs.
Det nu avslutade klimatmötet i Lima och det som hålls i Paris nästa år har kallats vår kanske sista chans att rädda vår gemensamma framtid. Alliansens nedskärningar i budgeten visar tydligt vad som står på spel inför den 22 mars.
Isabella Lövin (MP)
Biståndsminister
