Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Signalpolitik och handling spelar roll

Christina Rogestam, generaldirektör för Statens Invandrarverk 1988-1993.Foto: Petra Jonsson
Utanför Stockholms central hjälper frivilligorganisationer nyanlända flyktingar.Foto: Fredrik Sandberg/TT

Sverige kan inte i längden föra en annan politik än övriga EU-länder. Och asylprövningarna måste nu gå mycket snabbare.

Det är några av de erfarenheter jag drar från situationen 1992 – det år Sverige tog emot drygt 84 000 asylsökande, skriver

Christina Rogestam, tidigare generaldirektör för Statens Invandrarverk.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

En vacker julikväll 1992 stod jag på kajen i Ystad och såg ytterligare en färja från Polen lägga till. Drygt 500 människor, huvudsakligen från tidigare Jugoslavien, kom ned för landgången för att söka skydd undan kriget, för att söka asyl i Sverige.

De första nätterna fick de tillbringa i sporthallar omgjorda till stora sovsalar eller i tält på heden utanför Kristianstad. Varje dag gick buss efter buss norrut till förläggningar runtom i Sverige. Nedlagda mentalsjukhus, färjor, allt som innebar tak över huvudet utnyttjades innan året var slut.

Många, många inom polis, kommuner och Invandrarverket jobbade långa dagar och kvällar för att få det hela att hjälpligt fungera. Kommunalråd skriv brev till ministrar och mig med budskapet - vi klarar inte mer. Själv krävde jag gång efter gång att regeringen skulle införa visumtvång från länderna på Balkan.

 

1989 hade det funnits 6 000 personer med uppehållstillstånd på förläggningarna. 1992 hade fastighets- och finanskrisen gjort att det fanns en del tomma bostäder men på fel ställen, det vill säga där det inte fanns några jobb. Detta innebar trots allt att när uppehållstillståndet var klart kunde man så småningom starta det nya livet i Sverige med skolgång för barn och svenskundervisning för vuxna. Men för att kunna få ett jobb skulle merparten bli tvungna att flytta till städer och större orter.

Det var en lång väntan på besked, först från Invandrarverket - vars nej man inte tog på allvar – sen från den nya överklagandeinstansen Utlänningsnämnden. Där fanns en kö på 1000-tals ärenden och därför blev väldigt många kvar på förläggningarna i väntan på slutligt beslut om asyl. Utvisningarna av de som fått avslag gick trögt och många svenskar engagerade sig i deras öden.

Det var också sommaren 1992 som ett antal förläggningar drabbades av anlagda bränder och diskussionens vågor gick höga om ökad kriminalitet där asylsökande fanns.

Vi hade koll på vilka människor som befann sig i Sverige. Det var inte Invandrarverkets förtjänst, alla som kom ville söka asyl här – att Sverige i dag blivit ett transitland är en ny erfarenhet.

Att registrera och fatta beslut om asylärenden gick inte så snabbt som regering och asylsökande önskade. Den långa väntan på beskedet om att få stanna var och är förödande för människor. De ”tappade-sugarna” blir många.

Sverige var ännu inte medlem i EU och hade en lagstiftning och tillämpning på asylområdet som var mer tillåtande än de flesta EU-länder. Det gav signaler till många att via framför allt Polen ta sig till Sverige och söka asyl här, trots att deras möjligheter att få uppehållstillstånd var små, som till exempel för kosovoalbaner.

 

Vilka erfarenheter kan man dra från situationen 1992 – det år Sverige tog emot drygt 84 000 asylsökande? Här är några:

1. Sverige kan inte i längden föra en annan politik än övriga EU-länder. Signalpolitiken som följs av handling spelar roll.

2. Processen från första registrering och utredning, över asylboende, till beslut och inflyttning i en kommun eller utvisning måste hållas samman. Risken är annars stor att människors väntan blir onödigt utdragen genom att olika myndigheter inte går i takt.

3. Det viktigaste är att allt måste gå snabbare. Snabbare än det gjorde på 90-talet och mycket, mycket snabbare än det gör just nu. Regelsystemet måste förenklas, arbetssätt ändras – allt för att asylprövningen ska kunna gå snabbare. Först då uppehållstillståndet är klart kan snabbspår till svenskundervisning, jobb och bostad komma igång på riktigt.

4. Regelsystem måste ändras eller läggas åt sidan för att familjerna och inte minst de ensamkommande ungdomarna ska kunna slussas in i samhället. Det får inte längre ta 7-8 år till det första jobbet – kostnaden blir för stor både för de enskilda människorna och för samhället.

 

Christina Rogestam

Generaldirektör för Statens Invandrarverk 1988-1993