Se inte ner på fyllon

Marcus Birro skriver i dag om suget efter alkohol som finns hos flera människor än vad som erkänner det för sig själva.
Foto: Björn Tilly

Jag drack för att jag var ensam men blev ensam för att jag drack. m Jag satt kvar i samma rum, i samma ungdom, med samma musik på stereon och drack flaska efter flaska. Det sönderfallet förstör hundratusentals människors vardag i Sverige. Det går inte att moralisera, fördöma, förakta eller försvara bort detta beteende.
Ett fyllo är precis som du, med vanor som du, med rädslor, förhoppningar, planer, passioner och uppsatta tvättider som du.
Det skriver i dag Marcus Birro.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Jag är ett fyllo. Ett nyktert, ganska vältränat, nedbantat, disciplinerat och strävsamt fyllo visserligen men ett fyllo likafullt.
Jag har en fripassagerare i mitt huvud; en lönnfet jävel med trasig hy, gula tänder och grandiosa planer.
Jag är tvungen att hålla honom på en armlängds avstånd.
Men han är också jag så jag kan inte göra mig av med honom.
Att ha ihjäl honom vore att ha ihjäl mig själv.
Vissa människor är stämda
i en lägre tonart. Vi bär vemodet med oss. Vi omger oss med förklaringsmodeller. Vi är många människor i det här landet som av olika anledningar måste döva oss för att orka.
Alkoholen blev snabbt ett handtag i ett hav av blanka dörrar.
En helt ny värld slog ut sina vackra blad. Jag var inte ensam längre. Jag var bland folk. Vi drog från krog till krog, jag och mina vänner, och vi ägde den där stan. Jag räknades jag också! Jag blandades med riktiga, vackrare människor. Jag fanns! Jag dög någonting till!
Här fanns tjocka,vita dukar med tunga, riktiga glas. Våra förbannade trånga rum, våra gråa hus, våra meningslösa liv, sjönk undan, tappades på betydelse. Jag skriver det här i tidningen utan att blinka; spriten hjälpte mig verkligen de där åren. Jag hade blivit tokig annars. Tokig av leda, av skräck, av rädsla för alla människor överallt.
Jag arbetade också, skrev som en besatt, besvärjde min erbarmliga tillvaro med ord, böcker och poesi.
Går det att leva sitt liv på ett annat sätt?

Livet och åren gick.
Jag satt fast men trodde det var jag som rörde på mig.
Det är som när man är ombord på ett tåg som står inne på perrongen och plötsligt sätter tåget bredvid sig i rörelse. Under en sekund luras man att tro att det är man själv som rör sig.
Jag stod i nerpissade kalsonger och förhöll mig till yttervärlden genom titthålet i dörren.
Alla jävlar i trapphuset blev fiender. Hela mänskligheten blev fiender. Ju sämre jag mådde, desto mer var allting alla andras fel.
Jag var ständigt rädd.
Jag drack för att jag var ensam men blev ensam för att jag drack.
Jag skurade listerna till klassisk musik.
Jag radade upp pennor och papper i en närmast sjuklig perfekt ordning på skrivbordet.
Jag skruvade bort namnskylten nere på gatan för att jag var rädd för spontana besök, trots att ingen hade hälsat på mig på flera år. Jag drack dygnet runt. Jag var tvungen att dricka för att gå ner på lokalkrogen och dricka.
Jag blev fet, sjuk och slutade skriva. Ingenting av värde stod ut, inget fanns kvar. Mina vänner gifte sig, skaffade barn, skilde sig och gifte om sig. Jag hatade dem för att de svek, för att de gav efter, för att de var svaga.

Jag satt kvar i samma rum, i samma ungdom, med samma musik på stereon och drack flaska efter flaska tills jag faktiskt återvänt till de där åren då vi dansade som galna kring klubbarna på Magasinsgatan. Då när ingenting kunde nå en. Jag ville stanna där. Omedvetet, falskt men instinktivt ville jag inte leva längre. Jag var färdig. Mitt liv var min ungdom och allt annat, det riktiga livet, skrämde mig med sina koder, sitt obegripliga språk och  sin skoningslösa perfektion.
Det gick att förhålla sig till omvärlden endast genom två sätt; alkoholen och skrivandet.
Men bara ett av dessa två sätt äger en verklig hållbarhet, är värd något.
Nu har jag inte druckit sprit på över två år. Det är ett andetag och en evighet. Jag skriver mina böcker, uppträder med min poesi och tränar på mitt gym. Jag tar en dag i taget. Men jag vet varifrån jag kommer. Jag vet att ett glas är för mycket och tusen för lite. Den sluddriga blicken under smutsiga hårtestar från nerpissade gubben på bänken, är också min blick. Jag hann undan i tid. Det är enda skillnaden.
För det värsta är att fripassageraren här inne gärna är en hjälpreda i sönderfallet. Jag har en fucked up gen någonstans som vill förstöra allting, som vill slå sönder, sjaska ner och förödmjuka. Det finns någon här inne som faktiskt inte skulle ha något emot att lägga det ena smutsiga byxbenet över det andra på en parkbänk under resten av livet.
Det sönderfallet förstör hundratusentals människors vardag i Sverige.
Det går inte att moralisera, fördöma, förakta eller försvara bort detta beteende. Det är så oerhört mycket mer komplicerat än så.
Ett fyllo är precis som du, med vanor som du, med rädslor, förhoppningar, planer, passioner och uppsatta tvättider som du.
Så betänk detta, när du rynkar på näsan åt ett fyllo. Det bor en fripassagerare i dig också. Du är Christer Pettersson du också. Du vet helt enkelt inte om det ännu. Vi är alla i grunden plågsamt lika.

Marcus Birro
Marcus Birro är poet och författare.
Har skrivit tio böcker, varav den senaste heter Svarta Vykort. 2005 gav han
ut romanen Flyktsoda som handlar om alkoholmissbruk. Han är nykter sedan två år
och är yngre nu än för fem år sedan. Turnerar i sommar med sin
enmansföreställning LIVE och tilldelades årets Dan Andersson-pris.