Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

SD inte längre enbart ett missnöjesparti

Per-Erik Nilsson ser likheter mellan Nationella fronten i Frankrike och Sverigedemokraterna i Sverige. Foto: Privat och Etienne Laurent/EPA/TT

Den svenska borgerlighetens flirtande med SD:s väljarkår påminner om situationen med Nationella fronten i Frankrike.

Att tro att det är en utveckling som ingen egentligen vill ha är att blunda för vår politiska samtid, skriver forskaren Per-Erik Nilsson.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Sverigedemokraterna (SD) har under det senaste decenniet gjort en remarkabel entré på den politiska arenan. En anledning till detta är partiets normalisering.

Normaliseringen kan förstås som en medveten strategi där antisemitism klätts om till antimuslimsk retorik, nationalism till integrationskritik och antifeminism till socialkonservatism. Den kan också förstås som ett erkännande av SD:s politiska linje, en måhända smärtsam insikt, men likväl.

Uppseendeväckande händelser som svingande med järnrör, rasistiska utspel och misogyna uttalanden har inte rubbat partiets väljarförtroende, tvärtom.

Det förefaller som om SD:s normalisering har en dubbel funktion. Å ena sidan försäkrar den en mer moderat väljarkår om att partiet bär sin nya skrud med stolthet, å den andra försäkrar det iögonfallande våldet en mer reaktionär väljarkår om att partiets rötter inte så lätt rycks upp.

Att europeiska partier som ges epiteten ”högerextrema”, "högerpopulistiska” eller ”nyfascistiska” rör sig mellan dessa två poler är långt ifrån en nyhet.

 

Ett av de nu största partierna av detta slag, den franska Nationella fronten (NF), är inget undantag. Ledaren Marine Le Pens normaliseringsprocess har inneburit en radikal omformulering av partiets tal. Republikanskt klingande slagord som sekularism, jämställdhet och mänskliga rättigheter är numera en del av partiets vokabulär – slagord som NF förknippade med motståndarlägret för blott fem år sedan.

Marine Le Pens normaliseringssträvan har till och med inneburit att NF:s grundare Jean-Marie Le Pen, hennes egen far, har sparkats ut ur partiet. Den senare har med sina ständigt provokativa uttalanden och den öppna kritiken mot den nya ledarens närkrets passerat partitoleransens tröskel.

Fadermordet och det normaliserade språkbruket får framstående franska forskare att tala om hur partiet har kidnappat, falsifierat och manipulerat republikanska grundvärderingar.

 

Den här idén har gehör i den politiska mittfåran. Republiken framställs återkommande som något essentiellt gott. Dreyfusaffären, Vichy-regimen och det franska koloniala imperiet ses som historiska snedsteg, som något egentligt icke-franskt.

I denna logik framställs NF som en sjukdom som drabbat en annars välmående samhällskropp. NF får bära den egentliga skulden för Republikens hårdföra migrationspolitik och idoga vilja att institutionalisera ”franskhet”.

Men det är inte NF som de senaste 30 åren suttit i regeringsställning och dominerat i det franska parlamentet, det är inte NF som skapat Republikens socioekonomiska klyftor och det är inte NF som via lagstiftning kommit att stigmatisera franska muslimer.

Det är som om den sittande politiska makten stått handfallna inför den politiska utveckling de själva drivit i rädslan att ge makten till ett parti som skulle driva en liknande politik

 

Finns här inte en lärdom att dra? För de som ser SD:s normalisering och ökade inflytande som en fara räcker det inte att påpeka att partiets politik egentligen är rasistiskt eller nyfascistiskt och tro att sista ordet sagts – som om ”svenskens” essentiella godhet skulle interpelleras. Rasism och nyfascism är ideologiska konstruktioner som finner legitimering i alltifrån ekonomistiska analyser till rasbiologi och kulturessentialism - och det är konstruktioner som i sig själva på inget sätt är inkompatibla med "svenskhet”.

SD går från att vara ett missnöjesparti till ett reellt politiskt alternativ. Den svenska borgerlighetens flirtande med SD:s väljarkår påminner om situationen i Frankrike. Det gör också socialdemokratins och vänsterns misslyckande att formulera politiska alternativ som väljare kan och vill identifiera sig med.

Dörrar öppnas för en reaktionär och illiberal framtid. Att tro att det är en utveckling som ingen egentligen vill ha är att blunda för vår politiska samtid.

 

Per-Erik Nilsson, forskare vid Institut d’études politiques, Aix-en-Provence och the Impact of Religion, Uppsala universitet