"SD gör bort sig i mediernas finrum"

Björn Häger, ordförande Publicistklubben och författare till boken Problempartiet (Simo, 2012), som är en vetenskaplig studie av mediernas bevakning av SD.

I går höll SD en av tidernas mest bisarra presskonferenser. I dag höll de ännu en. Men så länge SD har makt måste medierna vara där, skriver Björn Häger.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Äntligen stod Mattias Karlsson på presskonferensen. Och skulle berätta om han tänkte fälla regeringen. Alla medier sände direkt. 16.30. Nyhetsdagens prime time. Och så blir det ett av svensk politiks märkligaste ögonblick. Ett bevis på att SD inte bara vill jäklas med regeringen, utan också med journalisterna.

SD var på väg in i det mediala finrummet, men vände och gick ut med en smäll.


Likt ett trotsigt barn som säger: nu är det min tur att prata, gick vikarierande partiledaren Mattias Karlsson upp och höll ett tjugu minuter långt linjetal om invandringen. Som medierna tvingades sända ut i väntan på Beskedet. Och där stod journalisterna och trampade, tittade alltmer nervöst på klockan. Någon försökte avbryta med en fråga.

– Du får vänta tills min presentation är klar, sa Mattias Karlsson och klickade fram ännu en powerpointbild med invandringsstatistik.

Situationen illustrerar mediernas - och politikens - dilemma. Så länge SD har makt måste medierna vara där. Och då tar de tillfället att prata.

Därför tvingades vi i tisdags bevittna en av tidernas mest bisarra presskonferenser.

SD:s lyckade PR-kupp! Glädjeyra hos SD:s fotfolk. Medieexplosion för Sverigedemokraterna. Så har rubrikerna sett ut.

En programledare i ett av Sveriges Radios lokala program beskriver sin känsla:

"Sveriges public service-företag hoppade i en pöl av bajs i går, så mycket att det stänkte ner oss allihop. Vi sände partipropaganda av i Sverige sällan skådat slag, rakt ut i etern på bästa sändningstid. Och jag bröt inte sändningen. Det var så klart inte mitt uppdrag, för det var riks som sände, men jag borde gjort det."

Vänstertidningen Etc:s Johan Ehrenberg dundrade att medierna spred rasistpropaganda när de förmedlade SD:s skäl till att rösta nej till budgeten.

Måhända. Men hur ska medierna undvika det? Dra ner ljudregeln varje gång SD pratar i riksdagen?

Snarare borde sändningen ha brutits för att SD stal tid.

Flera har kallat det för PR-kupp. Men det är att devalvera ordet. Snarare är det festtalaren som mal på om sig själv tre gånger längre än avtalat. Publikens sympatiyttringar står inte i proportion till antalet pratade minuter och visade powerpointkurvor.

Snarare står antalet pratade minuter på presskonferenser i direkt proportion till antalet irriterade journalister. Och irriterade journalister är en dålig grej, skulle en PR-konsult ha sagt. För att inte tala om irriterade tv-tittare eller radiolyssnare som ville veta om det skulle bli nyval eller inte - och i stället fick stå ut med en sverigedemokratisk lektion i invandringspolitik.


En missuppfattning kring medieuppmärksamhet är att ju mer exponerad man är, desto bättre skulle det vara. Men många som röstade på SD gjorde det för att visa sitt missnöje, inte för att de tycker att deras företrädare är starkt lysande stjärnor. Och det är långt ifrån säkert att exponering av SD:s företrädare gynnar partiet.

Missnöjespartier som SD gynnas av upphetsad rapportering om hur fel de har och hur farliga de är. Forskare har sett tydliga cykler för liknande partier i andra länder.

När de placerar sig i centrum av hysterin växer de. Men när politiken går över i den grå vardagslunken, när de svaga korten i fullmäktigebänkarna synas, då tenderar trenden att vända. Då pyser partiet ihop. Då är det inte lika roligt längre.

Det var det inte heller för de invandringsfientliga populisterna i Ny demokrati när de inför extrem mediebevakning eldade upp sig själva i interna strider våren 1994.

Partier kommer och går. Mediebevakningen består.

Middagstalaren som drar över tiden på andras bekostnad blir kärvare behandlad vid kommande tillfällen. Så kommer det också att bli för SD.

Mediernas finrum var öppnat. Dit kom de in, tog ordet och slutade aldrig prata. Journalisterna kommer att bli snabbare att dra ner regeln nästa gång.


Björn Häger

Ordförande Publicistklubben och författare till boken Problempartiet (Simo, 2012), en vetenskaplig studie av mediernas bevakning av SD.