Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Sätt inte hänglås på arbetsmarknaden, LO

Att sätta hänglås på arbetsmarknaden är inte rasism, men det cementerar utanförskapet i marginaliserade grupper, skriver Siri Steijer.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Statsministerns löfte om fler enkla jobb har skjutits i sank av LO. Ambitionen att få in fler lågutbildade på arbetsmarknaden presenterades av regeringen i våras, men protesterna från fackförbunden blev stora. Under Almedalsveckan inledde de i stället en kamp mot de “enkla jobben”.  

LO behöver ta sitt ansvar för att öppna upp arbetsmarknaden för svaga grupper. Sker ingen förändring måste politikerna vida åtgärder och begränsa fackförbundens möjlighet till konflikt.

Förra veckan rapporterade Dagens Industri att regeringen har vikt sig för kritiken från LO och retirerar i frågan om att skapa fler enkla jobb i Sverige. Det är dåliga nyheter för hälften av personerna i Arbetsförmedlingens etableringsprogram som helt saknar gymnasiekompetens.

Samtidigt som LO blockerar varje försök att sänka trösklarna till jobb, arbetar de också intensivt med att höja de befintliga trösklarna genom ett oerhört fokus på att öka lönerna för de egna medlemmarna. Det verkar heller inte vara självklart för dem att delta i integrationsarbetet. I februari i år intervjuade tidningen Arbetet LO-förbundens respektive ordförande om recept för snabb integration. Enligt Transports förbundsordförande Lars Lindgren finns inte något särskilt ansvar för integration i fackföreningsrörelsen: ”Vi anställer ju inte folk. Det är det arbetsgivaren som gör.”

 

Fackförbunden kan ses som organisationer vars enda uppdrag är att slåss för sina medlemmars intresse på arbetsmarknaden. Problemet är att i det politiska system vi har i dag har de också fått förtroendet att förhandla om villkoren på arbetsmarknaden. Därmed har de ett stort inflytande över människors chanser att komma i arbete. Sverige har under en lång tid misslyckats med integrationen och även LO behöver dra sitt strå till stacken för att klara den utmaning vi står inför.

I stället fokuserar de sina resurser på annat håll. Kampanjen ”Alla kan göra något” är LO:s gemensamma arbete mot främlingsfientlighet och rasism. Självklart är det bra om förbundens förtroendevalda kan motverka vardagsrasismen ute på arbetsplatserna. Men det är ett märkligt dubbelspel när förbunden på samma gång slåss med näbbar och klor för att de mest utsatta grupperna – som till stor del består av människor från andra länder – inte ska komma in på arbetsmarknaden.

 

Att sätta hänglås på arbetsmarknaden är inte rasism, men det cementerar utanförskapet i marginaliserade grupper. Det i sig är en grogrund för motsättningar och främlingsfientlighet, liksom kriminalitet. Om det fanns en verklig ambition hos LO att ta ett samhällsansvar vore det betydligt mer effektivt att försöka överbrygga klyftan till arbete.

Att ställa sig bakom arbetet för fler enkla jobb hade varit en god idé. Rut-avdraget har varit en succé för framför allt nyanlända kvinnor utan utbildning. Arbetskraftens kunskaps- och kompetensnivåer måste matcha de begärda lönerna, annars blir det en omöjlig kalkyl för företagen. Vill fackförbunden hjälpa de svagaste grupperna bör de därför tillåta lägre ingångslöner. De bör också arbeta för lägre inkomstskatter och arbetsgivaravgifter som i Sverige är bland de högsta i världen.

Om LO inte tar sitt ansvar för att hjälpa de svaga i arbete är frågan om vi verkligen ska ha kvar ett system där de åtnjuter en sådan stor makt över människors möjligheter att få ett jobb. Att bygga murar mot marginaliserade grupper borde diskvalificera dem som avtalspart i den svenska modellen.

 

Siri Steijer

Programansvarig arbetsmarknad, Timbro