Den 11 mars i år mördades Sveriges Radios korrespondent Nils Horner i Kabul, Afghanistan. För mig är det viktigt att hans mördare grips och ställs inför rätta. Oavsett var i världen - det ska inte gå att döda en journalist ostraffad. När journalister hotas, kidnappas, skadas och i värsta fall dödas så är det en attack både mot rättssamhället och det fria ordet och därmed demokratin.
I dag tror jag inte att mordet på Nils någonsin kommer att klaras upp och att de skyldiga kommer att få sitt straff. Åklagaren här i Sverige verkar minst sagt uppgiven. Den utlovade hjälpen från Kabul har uteblivit. De afghanska myndigheterna gör inga större ansträngningar för att lösa ett mord på en utländsk korrespondent.
Det här är det värt att reflektera över. Hittills i år, enligt statistik från INSI, har 96 journalister eller mediearbetare dödats i tjänsten. Den senaste var en medborgarjournalist som mördades i Tamaulipas, Mexiko. I en värld som blir allt svårare och tuffare att bevaka gäller det att vi i de traditionella medieföretagen inte blir för rädda och viker ner oss. Vi måste visa att utrikesbevakningen är prioriterad och viktig.
Det är snarare regel än undantag att mordet på Nils inte verkar lösas. En ännu icke publicerad rapport från Unesco visar att av 593 dödade journalister under perioden 2006-2014 har endast drygt 6 procent av fallen klarats upp. Dessa nästan 600 journalister var i huvudsak män. Drygt 90 procent var lokala journalister. Det vill säga inte som Nils, en inrest utländsk korrespondent.
Det räcker inte att medieföretagen tar sitt ansvar och satsar på utrikesjournalistiken eller att ett stort antal inhemska journalister på ett beundransvärt sätt i det dagliga faktiskt riskerar livet för det fria ordet. Politiker och rättsväsendet världen över måste också göra sitt, tydligt ta ställning och värna journalisters möjligheter att arbeta.
Det är skamligt att så lite görs för att trygga arbetssituationen för journalister. Unescos rapport pekar framför allt ut arabländerna och många afrikanska länder som regioner där uppklarningsprocenten när det gäller dödade journalister är skrämmande låg. Mellan en och tre procent. Det ska jämföras med cirka 40 procent av fallen i Europa, men även här förblir alltså en majoritet ouppklarade.
Det borde finnas alla incitament i världen för politiker i väl fungerande demokratier, som i Sverige, att gå i bräschen och arbeta för att dessa beklämmande siffror ska förbättras avsevärt.
Den nytillträdda regeringen har kopplat ihop demokrati och kultur. I detta samlade departement ligger också mediefrågorna. Det är bra. Väl fungerande medier hänger tätt samman med en väl fungerande demokrati. Orädda journalister som kan arbeta utan att riskera att tystas är en förutsättning. Det är nu dags att koppla det svenska biståndet till denna så viktiga fråga. Svenskt bistånd kan stötta en uppbyggnad av fri press och ett starkt public service i de utpekade länderna. Svenska politiker bör ställa frågor om hur yttrandefriheten och tryckfriheten tryggas i de länder de besöker.
Det är viktigt att den nya svenska regeringen sätter sig in i "fallet Nils Horner" och sätter press på de afghanska myndigheterna så att rättvisa skipas. Min förhoppning är naturligtvis att antalet dödade journalister drastiskt minskar och att betydligt fler än 6 procent av årets närmare 100 fall kommer att klaras upp. Nils Horner får inte bli ytterligare en siffra i denna dystra statistik. Det är viktigt för oss, det fria ordet och det är viktigt för demokratin.
CILLA BENKÖ,
är vd för Sveriges Radio och nyinvald jurymedlem i UNESCO/Guillermo Cano World Press Freedom Prize
