Sanningen om ubåtsbandet

Ubåtsskyddskommissionens presskonferens 1983 där bland andra Carl Bildt slog fast att ubåtarna som kränkt svenska farvatten kom från Sovjetunionen.
Foto: ROGER TURESSON

Marinen spelade in ett säkert ubåtsljud under den stora jakten i Hårsfjärden 1982. Det raderades efter några dagar eftersom det ansågs vara för känsligt. I stället användes en annan inspelning från samma dag, som fått namnet 3,47, som bevis för att det var en sovjetisk ubåt. Men detta bandet bevisar ingenting annat än att en propeller snurrar och om det är en ubåtspropeller är den snarare från väst än från öst. 

Det skriver i dag professor OLA TUNANDER, 

expert på marina militära strategier.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

I oktober 1982 upplevde Sverige ett drama som kom att prägla hela 1980-talet. Ubåtar och minifarkoster i våra örlogsbaser möttes med sjunkbomber och minor. Det var första gången sedan andra världskriget som minor sattes in i strid. 

 500 journalister från hela världen samlades vid Hårsfjärden för att filma ubåtsjakten från första parkett.

 I april 1983 pekade Ubåtsskyddskommissionen ut Sovjet som den kränkande makten. Kommissionen hänvisade till sin militäre expert och till den marina analysgruppen som i ett PM till kommissionen sa att optiska observationer, ljudinspelningar, signalspaning och bottenspår var för sig med säkerhet visade att kränkningarna utförts av ubåtar från Warszawapakten, vilket i detta fall ”väsentligen är liktydigt med Sovjetunionen”. 

 Uttalandet följdes av 

 efterkrigstidens skarpaste protestnot mot Moskva.

 Medan jag satt som civil expert i ambassadör Rolf Ekéus Ubåtsutredning 2000–2001 fann jag att ”optiska observationer” i samtliga fall pekade mot västliga ubåtar, det vill säga i de fall beskrivningarna var signifikanta, till exempel ”ubåtstorn som var högre än brett”. 

 Observatörerna kan ha misstagit sig. Det fanns inga bevis, men varför skrev försvarsstaben i sitt PM att samtliga observationer ”leder till slutsatsen att det varit frågan om ubåtar från Warszawapakten”?


Samma problem gäller signalspaningen. Försvarets radioanstalt (FRA) hade ingenting som pekade ut Sovjet i samband med ubåtsjakten, vilket förre utrikesministern Lennart Bodström nämnt i Expressen. 

 De signaler som marinens osäkra instrument hade fångat upp tydde i flertalet fall på västliga farkoster, och de signaler som kunde härröra från östliga farkoster kom inte nödvändigtvis från svenska vatten.

 När jag studerade bottenspåren för Ubåtsutredningen fann jag samma problem. Ovan nämnda PM utgick ifrån att bottenspåren måste härröra från hemliga sovjetiska farkoster, eftersom hemliga västliga farkoster var otänkbara. 

 I dag vet vi att både USA och Sovjet hade bottenkrypande farkoster för att reparera undervattenskablar. 

 Det kölspår från en minifarkost som man funnit i Hårsfjärden stämmer till synes med kölen till en västlig farkost, men inte med någon känd sovjetisk farkost. Detta är inget bevis, men varför hävdade den militäre experten att detta material med säkerhet pekar ut Sovjet?


Dåvarande chefen för analysgruppen Emil Svensson sa nyligen i ”Uppdrag granskning” att ljudinspelningen (Mälsten 12 oktober 1982) var det säkraste beviset för sovjetisk aktivitet, så låt oss se närmare på denna inspelning. 

 Enligt noteringar i realtid på bandets talkanal och i krigsdagböcker finns den första uppgifterna om en ”trolig ubåt” från 17:50. Klockan 18:00: ”bedöms som ubåt. Fart 1-2 knop”. Ca 18:20: ”fortsatt inspelning av ubåt ... Ubåtljudmaximum har legat på 80 Hz”. 

 I ett dokument från samma kväll sägs att den hade ett varvtal på 30–40 varv per minut, ”stor propeller”, toppfrekvens ”80–120 Hz”. 

 Chefen för försvarsstabens säkerhetsavdelning pekar i samma dokument mot en ”västlig ubåt”. Chefen för försvarsstaben åker hem till marinchefen Per Rudberg och därefter 21:00 till ÖB Lennart Ljung för att berätta om en hundraprocentig säker inspelningen av ubåt. Båda två åker sedan till försvarsstaben (enligt Ljungs dagbok). I ett dokument (14 oktober) säger hydrofonisten, Anders Karlsson, att ”frekvensen ligger runt 80 Hz”. Farten uppskattas till 1–2 knop. 

 Dagen efter analyserades banden på FOA av Ubåtsbyråns ljudspecialist Arne Åsklint. Han talar om helt tydliga propeller-, kavitations- och hydraulikljud från roder, som är typiska för ubåtar. Han klassificerar den som ”säker ubåt”.

 I FOAs protokoll från 20 oktober är emellertid alla dessa ljud borta. För perioden 17:50–18:50 finns, enligt protokollet, inga ubåtsljud. Det finns bara havsbrus. Senare finns en bevakningsbåt och en helikopter. Ubåtsljuden är borta. Enligt dokumentet finns ingen ökning av ljudnivån i området 80 Hz. Toppfrekvensen har försvunnit. Kommentarerna om ubåtsljud finns kvar på bandets talkanal, men den samtidiga inspelningen av ubåtsljud är borta redan efter en vecka.


Som tur var fann FOA en annan inspelning (3,47 minuter) på samma band. Denna inspelning låg tidigare på bandet och kan ha spelats in på för- eller eftermiddagen samma dag. 

 Hydrofonisten på Mälsten vet inte vem som har gjort inspelningen. Propellern har varvtal på 190–200 varv per minut (5–7 gånger högre än inspelningen 18:00), dvs ”mindre propeller”. Det finns inga hydraulikljud från roder. Det är helt enkelt en annan inspelning.

 Detta varvtal är förenligt med en sovjetisk Whiskeyubåt, och av allt att döma var det denna inspelning som chefen för FOAs ljudavdelning Lars Götherström tog med till den norska underrättelsetjänsten för att få analyserad omedelbart efter Hårsfjärdshändelsen. 

 Enligt de norska analytikerna kunde man inte avgöra vad det var (inte ens om det var en ubåt), men det var i vilket fall ingen sovjetisk ubåt, för norrmännen hade ett ljudarkiv med samtliga sovjetiska ubåtar. En av de norska specialisterna sa i ”Uppdrag granskning” att farkosten till synes hade en tre-bladig propeller.

 Detta 3,47-minutersband tog Emil Svensson med sig till Moskva 1993. Ryssarna sa att ljudet var otypiskt för sovjetiska ubåtar. Propellern hade tre blad, medan sovjetiska ubåtar har fem blad eller fler. 

 Man föreslog att bandet skulle granskas av en tredje part. Svenskarna avslog detta. 

 Om propellerljudet härrörde från en ubåt, vilket den svenska sidan var övertygad om, tycks den i så fall ha varit västlig. Mycket få ubåtar har 3-bladiga propellrar: de brittiska Porpoise- och Oberonklassubåtarna, USA:s NR-1 samt skilda klasser av små italienska ubåtar och amerikanska småfarkoster.

 Att inspelade ubåtsljud ”försvinner” från ett band är i och för sig inget märkligt, eftersom ubåtsljud under det kalla kriget var det hemligaste som fanns. 

 Någon skulle helt enkelt ha låtit filtrera bort dem eller dolt dem i havsbrus, men det förutsätter att denna ”någon” har intima band till svenska myndigheter. Det pekar snarare mot USA än mot Sovjet. 

 Märkligare är nog att svenskarna skulle ha tagit med sig en inspelning av en möjlig västlig farkost till Moskva. 

 När vi i ambassadör Ekéus Ubåtsutredning vände oss till norska myndigheter för att ta del av den norska analysen från 1982 fick vi ett nekande besked ”på grund av frågans känslighet i förhållande till USA”.


OLA TUNANDER

 Ola Tunander är forskare vid det norska institutet PRIO. Han utkommer i dagarna med en ny bok om den tekniska bevisningen i nationalitetsfrågan under ubåtsoperationen mot Sverige 1982.