Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sanningen är att godheten räddar liv

Malin Lernfelt.

Det är en hård och kall människosyn som blottas när godhetsföraktarna tar steget fram i offentligheten, skriver Malin Lernfelt.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

FAKTA

Malin Lernfelt

Liberal debattör

Vi människor mår bra av att göra gott. Inte minst nu i juletid. Det gör oss lyckliga att se barnens ögon lysa när de öppnar julklappen som innehåller något de önskat sig länge. Vi känner mening av att hjälpa äldre släktingar med trytande ork att storhandla och putsa fönster. Och det ger en bra känsla i magen att swisha en hundralapp till en välgörenhetsorganisation eller lämna några tior i en utsträckt hand.

Forskning visar att när vi är snälla triggas hjärnans belöningssystem och kroppen frigör substanser som gör oss glada. Godhet gör med andra ord oss alla till vinnare.

Det är svårt att förstå att någon kan provoceras av detta. Men tro det eller ej, det finns människor som föraktfullt fnyser och menar att den som ger åt den som inget har gottar sig i sin egen rättfärdighet och köper självgodhet.

Som Ann Heberlein i en krönika i magasinet Fokus (9/12). Eller för den delen de allt fler samhällsdebattörer och professionella tyckare som raljerar över godhet som vore det något förkastligt och efterfrågar hårdare tag mot människor längst ned på samhällets botten.

Det är en hård och kall människosyn som blottas när godhetsföraktarna tar steget fram i offentligheten. Vad som röjs är också en djup okunskap om vad människors generositet - även den som är sprungen i ett behov av att må lite bättre för egen del - resulterar i.

 

Sanningen är att godheten räddar liv. Den ger människor som lever i hemlöshet tak över huvudet, fattiga mat på bordet och ensamma möjlighet att finna gemenskap. Godheten ser till att barn som annars inte haft en chans får vaccin och vatten, att de får gå i skolan och att de är mätta och trygga. Godheten bidrar varje år med hundratals miljoner till cancer- och hjärnforskningen.

Hur är den ens möjligt att osjälviskt agerande som leder till så mycket bra och viktigt ifrågasätts och förkastas? Godhetsföraktarna tycker alltså att det är bättre att människor frotterar sig i egoism, vänder behövande ryggen, roffar åt sig och endast ler åt sin egen spegelbild. Insikten svindlar.

Det är en märklig idé att goda gärningar skulle vara mer värda om de inte syns eller inte skapar mervärde för givaren. Att endast altruism i sin renaste form är något att ha och allt annat handlar om exploatering av utsatta människor. Om så vore fallet skulle till exempel kampanjer som Rosa bandet vara förkastliga eftersom den lilla broschen på kavaj- eller kappslaget visar att bäraren bidragit i kampen mot bröstcancer. Julgåvor i form av gåvobevis till Röda korset, Stadsmissonen eller Unicef vara värdelösa. Men så är det inte. Tvärtom.

 

När människor ger så att andra ser är de goda exempel för alla i sin närhet. Deras gärningar inspirerar och skapar ringar på vattnet. Det finns inte heller något motsatsförhållande mellan att ge akut eller långsiktigt. Några kronor i en mugg så att en människa kan äta sig mätt betyder inte att viktiga insatser också görs långsiktigt.

I det hårdnande samhällsklimat vi nu upplever behövs inte mindre godhet utan mer. Större engagemang, mer empati och ödmjukhet.

En ökad förståelse för livets olika villkor och oförutsägbarhet. När allt fler känner sig nedstämda och maniskt jagar efter lycka är det dessutom svårt att se att det skulle finnas ett bättre sätt att uppnå detta än att finnas där för andra.

Är det några som bör, om inte föraktas så väl ifrågasättas, är det de som provoceras av andras vilja att göra gott. De ropar efter hårdare tag och som till ingen glädje eller nytta för någon gottar sig i sin egen rättfärdighet.

 

Malin Lernfelt

Liberal debattör

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!