Är ett politiskt parti ett marknadsföringsföretag eller en folkrörelse? Frågan ställs på sin spets när ledande i partiet Liberalerna kräver att riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson ska lämna ledningen efter att hon markerat att hon haft en annan uppfattning än majoriteten i partiledningen i inställningen till Sverigedemokraterna och till friskolor för minoriteter.
De politiska partierna har förlorat en miljon medlemmar sedan 80-talet. De har också blivit allt mer socialt homogena. De undersökningar vi gjorde i Demokratiutredningen visade att partierna inte längre fungerar som en kanal för folkopinionen. Om partierna därutöver stöter ut dem som inte ställer upp till 100 procent på varje uppfattning kommer med all sannolikhet partierna att bli än mer elitistiska och än smalare. Det blir ett hot mot partiernas roll i demokratin.
Få människor har åsikter där ett politiskt parti har perfekt passform. Just därför är det viktigt att också personer som inte delar den rådande åsikten i olika sakfrågor får företräda ett parti utåt.
Personer som till exempel Finn Bengtsson (M) och Nalin Pekgul (S) har haft svårt att hävda sig internt i sina partier, men betytt mycket för mångas möjligheter att identifiera sig med sitt parti.
LÄS MER: Birgitta Ohlsson är min partiledare
Intern mobbning mot oliktänkande är naturligtvis inget nytt. När jag själv satt i riksdagen agerade jag (liksom partivännen Esse Pettersson) hårt mot att den borgerliga regering jag stödde inte hade ingripit när det statliga företaget Telub sålde militär utbildning till diktaturens Libyen.
När jag – i Expressen – meddelat att jag avsåg att i riksdagen rösta med oppositionen om att kritisera de ansvariga statsråden och kom med min kaffekopp till ett bord där det satt partikollegor reste de sig och gick.
Att också ledande i ett parti i värderingsfrågor har en egen ståndpunkt är inte orimligt. Just de frågor som nu varit uppe – om man ska sätta sig ner med Sverigedemokrater eller inte och minoritetsskolorna – är just värderingsfrågor där rimligen varje parti vinner på att låta fler röster höras.
Per Ahlmark var folkpartiledare 1975-78 och nog den mest ideologiskt styrde partiledare partiet haft. Valnatten 1973 gick han ut och kritiserade partiets linje – trots att han själv satt i partiledningen. Många blev upprörda, avgångskrav restes. När partiet fortsatte ner i opinionssiffrorna blev han den nye partiledaren och ledde partiet till viss framgång. Det hade inte skett om han inte så tydligt ställt upp för sina värderingar.
LÄS MER: Låt en liberal ta Björklunds plats
Det är också talande att flera av de ledande liberaler som nu ställt upp bakom Birgitta Ohlsson själva utmärkt sig för att styras av starka liberala värderingar: Förra partiledaren Maria Leissner, europaparlamentarikern Cecilia Wikström och EU-kommissionären Cecilia Malmström. Att just ett liberalt parti sänker taket hotar att sänka hela partiet.
När personval infördes i det svenska valsystemet 1998 var syftet att stärka de enskilda riksdagsledamöternas ställning. Om riksdagsgrupperna är ett knapptryckarkompani blir det allt svårare att få vanliga väljare att identifiera sig med de folkvalda. Mycket i utvecklingen verkar åt andra hållet.
I alla partier har partiledningarna lagt beslag på en stor del av det ekonomiska ledamotsstödet. Makten centraliseras till partiledningarna.
Om de ledande politikerna låter bunkermentaliteten breda ut sig och blir en grupp med ryggarna utåt leder det inte till enighet, utan till demokratiskt sönderfall.
Olle Wästberg
Tidigare riksdagsledamot och partistyrelseledamot i Folkpartiet (nu Liberalerna)
