Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Sahlin: Vi måste växla upp mot extremismen

Foto: Sven Lindwall

Vi måste bli bättre på att hitta ungdomar innan de rekryteras av extremister. Satsningar på förstärkt lokal samverkan, stärkt anhörigstöd och utvecklad avhopparverksamhet är brådskande, skriver Mona Sahlin.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Ingen föds till extremist. Men några blir det.  En del för att de uppfostras till det, en del för att de anser att det är en berättigad väg för att göra motstånd. Andra för att de faller offer för farliga rekryterares suggestiva tal, och några i jakten på det Stora Äventyret.

Att begå terrorhandlingar, att våldta och mörda i någon Guds eller Profets namn eller i en ideologis namn, är attacker mot allas vår trygghet och mot vår demokrati. Det kan aldrig hyllas. Aldrig någonsin försvaras. Sådana attacker skall alltid prövas den rättsliga vägen för att alla skall ta ansvar för sina handlingar.

Kan de extremistiska rekryterarna hitta svenska ungdomar som går att rekrytera, så kan samhället också göra det. Eller vi borde kunna det. Men vi måste skärpa oss. Vi kan aldrig ge upp i kampen att hindra radikalisering, rekrytering till våldsbejakande extremism eller att förmå människor att ta avstå från våld. Att ha åsikter som är radikala är något annat. Att vara förbannad på och kämpa mot orättvisor är en del av ett demokratiskt samhälle. Men att välja våldet som ett medel för att förändra – det är ett allvarligt hot mot det samhället.

Det är viktigt att påpeka att då någon i Sverige suttit av sitt straff för ett allvarligt brott och friges då ska man få nya chanser. Då ska man kunna finna vägar tillbaka till samhället för att inte nya brott skall ske. Att straffa och att jobba förebyggande står inte i motsats till varandra, de förutsätter varandra – alla brottsförebyggare vet vikten av att hitta balansen mellan repression och prevention.

 

Som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism ska jag stärka det arbete som måste göras för att värna vårt demokratiska samhälle mot politiskt och religiöst motiverat våld. De repressiva åtgärderna mot våldsbejakande extremism behöver utvecklas. Det utredningsarbete som regeringen tagit initiativ till rörande utländska stridande är viktigt. Personer som planerar terrorhandlingar, ansluter sig till och strider för terrororganisationer utomlands ska straffas för de grymheter som de gör sig skyldiga till. Ny lagstiftning och hårdare straff är inte tillräckligt för att stävja uppkomsten av våldsbejakande extremism. Ett brett och långtgående förebyggande arbete på olika nivåer i samhället är avgörande i kampen mot extremism.

Mitt uppdrag är att stärka och stödja den lokala samverkan som är en förutsättning i det förebyggande arbetet mot våldsbejakande extremism. De som ansluter sig till våldsbejakande extremistiska rörelser finns alltid i en familj, i en skola, i ett bostadsområde, i ett lokalpolisområde. För att identifiera dessa personer i tid och förebygga att de begår brottsliga handlingar måste samhällets olika instanser samverka. De föräldrar, idrottstränare, socialarbetare, lärare, präster, sjuksköterskor, fritidsledare, imamer och poliser som finns i personens närhet måste tillsammans verka för att upptäcka, förstå och agera.

 

För att stödja dessa aktörer i första linjen presenterar jag nu ett digitalt utbildningsmaterial med kunskap om de våldsbejakande miljöerna. Om vägarna in och ut ur dem. Detta är ett viktigt första steg i att stärka samhällets motståndskraft mot extremism.

I det lokala arbetet måste kommunen ta på sig ledartröjan och bygga en beredskap för förebyggande arbete mot våldsbejakande extremism. En vaksam lärare, en orolig förälder eller en uppmärksam imam ska veta var de ska vända sig då de misstänker att en person är i riskzonen för radikalisering. Det är hög tid att växla upp nu. Bygga ut de brottsförebyggande samverkanstrukturer som på de flesta orter redan finns, till att inkludera också ideologiskt och religiöst motiverat våld. I egenskap av nationell samordnare har jag som ambition att bistå kommunerna i deras viktiga uppdrag genom att exempelvis, tillsammans med mina medarbetare, genomföra kommunbesök under 2015. Syftet med dessa kommunbesök är att bidra med kunskap om de våldsbejakande extremiströrelserna och att sprida framgångsrika förebyggande metoder och goda exempel.

 

Trots att kommunerna är centrala aktörer i det förebyggande arbetet mot våldsbejakande extremism har jag identifierat två behov som samhället måste tillgodose på nationell nivå, och det brådskar:

* Anhörigstöd. Förkrossade mammor, syskon, pappor, klasskamrater och lärare till den som valt att ansluta sig till våldsbejakande extremiströrelser måste kunna vända sig till någon som förstår och kan ge stöd. Det kan också handla om att ge dessa personer verktyg för att hjälpa till att förebygga att någon begår en våldshandling eller reser för att strida utomlands.

* Avhopparverksamhet. Att lämna, vad som är, en ofta mycket sluten extremiströrelse är svårt. Sverige ska ha en välutvecklad avhopparverksamhet, som jag vill utveckla på nationell nivå tillsammans med all den kompetens som finns i landet, till exempel inom Exit och Toleransprojektets verksamhet.

Demokratin förutsätter att vi kan leva med olika åsikter, olika religioner och olika världsuppfattningar. Att förebygga våldsbejakande extremism handlar inte om att inte tillåta olika åsikter och övertygelser – utan om att stärka de demokratiska vägarna till inflytande. Vi får aldrig glömma att ingen föds till extremist. Våld får aldrig användas som vapen för att påverka. Ingen gud har rätt till det. Ingen ledare har rätt till det. Och antifascism är inte alltid självförsvar.

 

Mona Sahlin, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism