Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Säg hennes namn – vi får aldrig glömma Jina

Jina Amini.
Foto: ZUMA/IBL
Babak Behdjou är frilansskribent.
Foto: Anton Enerlöv

Skribenten Babak Behdjou har rötterna i Iran. Det här är hans dagboksanteckningar från de tolv första dagarna efter Jina Aminis död. 

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Dag 1

Vaknar upp till nyheten om en ung kvinnas död. Hon ser ut att vara från hemlandet. Sociala medier fylls på med samma bild med ord som flyg högt, vila i frid, vi glömmer dig aldrig. Orkar inte ta in död hinner jag tänka innan jag scrollar ner. Försöker ducka flödet men kvinnan på bilden är överallt. Hennes namn är Jina Amini. Kurdiska namn godtas inte av iranska myndigheter, därav att hon går under namnet Mahsa Amini. Jag tittar länge på fotot. Hon är lik en kusin i Teheran. Rosenröda kinder, stora snälla ögon. Jag tittar närmare för att försäkra mig om att det inte är hon. Jag scrollar vidare i flödet. Letar efter något lättsamt. Hittar skvaller om ledaren för Sveriges näst största parti. Ser bilden av ett par. De är nykära. Funderingar väcks om kärlekens och hatets förenlighet. Samtiden visar att de inte alls är motstridiga.

I flödet letar sig fotografiet på Jina återigen fram. Påminns om en ung människas brutala öde. Försöker på nytt leta mig bort men desto mer jag försöker desto mer dyker fotot upp. Läser något om att håret blev hennes död. Läser nyheten på nytt. Hoppar över ord men fastnar vid formuleringar som ”håret syntes”, ”kvinna misshandlad av moralpolis”, ”död i Iran”. Hår. Kvinna. Död. Iran. Får inte ihop orden, trots att 43 år av skräck, terror, död i och utanför Iran visat att just dessa ord har en logisk följd.

Dag 2 - 3

Sov inte mer än några timmar igår natt. Var uppe till sent. Kunde inte varva ner. Försökte hinna med mitt skrivande, men gick inget vidare. Vet inte vad jag skriver på. Är riktningslös och tung i kroppen. Vet ej varför. Kanske för att jag 00:30 fick ett samtal från en vän. Han berättade att han precis kommit hem från demonstrationer i Sanandaj i nordvästra Iran. Att hans dotter fått batongslag mot nacken. Att hon klagar på ihållande smärtor i benet. Han pratade om hur mycket han älskar sin dotter. Som Jinas föräldrar älskade Jina. Älskade. Det skriver en om någon som inte längre existerar. Tänker på det mycket. Eller nästan hela tiden. Hur föräldrarna just denna sekund försöker uthärda, överleva, ta in det ointagliga, andas. Till ljudet av böner och öronbedövande skrik från släkt och vänner samtidigt som slag mot bröst och ansikten ljuder. Tittar på klipp från begravningen. Hjärtskärande, samtidigt vackert när byn trots polisiär närvaro ropar ”Död åt diktatorn, död åt diktatorn!”

Dag 4 

Jag läser någonstans att vi dör två gånger. En gång när hjärtat slutar slå, en annan när folk slutar använda ens namn. Jag läser att vi aldrig får glömma henne, aldrig sluta säga hennes namn. 

Jina. Jina. Jina. Tänker jag medan jag plockar tallrikar ur diskmaskin.

Jina. Jina. Jina. Tänk att förlora sitt barn, sin Jina.

Aldrig mer få återse henne. Aldrig. Smakar på ordet men har svårt att ta in dess verkliga innebörd. Undrar om det någonsin går att ta in. Att som förälder behöva begrava sitt barn. Se henne sänkas, sedan strö jord över den insvepta kroppen medan imamen välsignar henne med verser ur Koranen.

Jina. Jina. Jina. Namnet ekar i mitt huvud. Fastnar. Jina. Jina. Jina. Inte längre med oss. Annanstans. Under jord, över jord, flygandes. I oss. Med oss. I varje steg. Varje andning. 

Jina. Jina. Jina. Blir yr, illamående. Jina. Jina. Jina. Kvävs. Vill skaka av dig, men går ej. 

Jina. Jina. Jina. Som slagen mot ditt huvud fastetsad i mitt minne. Jina. Jina. Jina. 

Dag 5 - 7

Försöker ta mig bort från allt som har med dig att göra Jina. Om dagarna lyckas jag, om nätterna störs jag av orolig sömn. Osammanhängande drömmar som tagna ur filmen The Blair Witch Project. Skakig kamera. Mörker. Någon hack i häl på dig Jina. Min… jag vaknar kallsvettig. Bilder i mitt huvud av dig. Levande. Blodig. Död. Varje bild en påminnelse om våldsamheter. Om skräck, terror, död. 

Jina. Jina. Jina. Min Jina. 

Dag 8 - 12

Det är något med fotografiet på dig som upptar mig. Jag tittar på det flera gånger om dagen. Vid en första anblick ser jag en kvinna lik de från min mors hemtrakter. Men ju mer jag betraktar bilden desto mer finner jag. En ung kvinna med förhoppningar om ett långt, lyckligt liv. Trots hårt begränsande regler skapta av människor, män. Ett liv som inte innefattar fler stunder än de du under dina 22 år ska få med familj, vänner. Undrar om du hade det på känn där du stod med grönskan i bakgrunden. Medan den guldfärgade klockan fortfarande satt på din arm. Undrar om du visste vad som väntande. Inte kunde du veta. Hade du vetat hade ditt leende, din uppsyn, varit en annan. Den av en människa i skräck. Inte visste du att du skulle bli just den droppe som skulle bryta fördämningen. Det ljus som skulle skina igenom år av sprickor. Den vi alla väntat på. Tänk att vi letat efter någon att leda oss och att det hela tiden varit du Jina. Min Jina. Vår Jina. Jina. Jina. Jina. 

Sörjer dig som vi sörjer andra som gått före. Abdorrahman Boroumand, Shapour Bakhtiar, Fereydoun Farrokhzad, Sadegh Sharafkandi, Homayoun Ardalan, Parvaneh Forohar, Dariush Forohar, Mohammad Mokhtari, Neda Agha-Soltan och många många fler. Spricker ut i ett stort leende. Ett tårfyllt sådant, men ändock ett leende. Som det på bilden av dig Jina. Tack Jina. Min Jina. Vår Jina. Lovar att aldrig svika dig. Aldrig sluta säga ditt namn. Aldrig låta dig dö.

Jina. Jina. Jina.


Av Babak Behdjou

Frilansskribent och jurist