Ett smutsigt rakblad avtorkat mot en klänning. Ett tygstycke som blev hennes ögonbindel. Det var det sista Waris Diries såg innan kvinnan började skära av hennes könsorgan. I boken "En blomma i Afrikas öken" beskriver hon hur hon hörde ljudet av ett slött rakblad som sågades fram och tillbaka genom hennes hud.
Det Diries blev utsatt för kallas för en infibulation, vilket innebär att man förminskar den vaginala öppningen och skär och sammanfogar de inre och eller yttre blygdläpparna, med eller utan att skära bort klitoris.
Enligt WHO är cirka 15 procent av alla könsstympningar infibulationer. Utöver infibulation räknar man också in andra skadliga ingrepp på kvinnans underliv. Totalt har mellan 100 och 140 miljoner kvinnor i världen blivit könsstympade.
Frågan om kvinnlig könsstympning är en solklar jämställdhetsfråga, eftersom den handlar om kvinnans rätt till sin egen kropp. Våldshandlingen är ett uttryck för kvinnans underordning. Men situationen kompliceras av att det ofta är kvinnor som är våldsverkare och därmed passar den inte in i vår traditionella ram för våld i nära relationer. För att få de verktyg vi behöver för att motverka könsstympning behövs mer kunskap och tydligare strukturer för arbetet.
På den internationella arenan driver Sverige frågan aktivt. I både FN och EU verkar vi tillsammans med andra progressiva krafter i världen för att synliggöra problemet och hitta metoder för att avskaffa könsstympningen. Regeringen använder också biståndet som ett viktigt verktyg och vi ger pengar till en rad olika organisationer runtom i världen. Men det finns mer att göra och det gäller även för situationen här i Sverige.
Den svenska lagstiftningen är hård - och det är bra. Också om könsstympningen utförs i ett annat land är brottet straffbart i Sverige.
Tyvärr har vi nästan ingen information om hur utbrett det är i Sverige. Vi vet att det bor 70 000 personer här som kommer från länder där könsstympning är vanligt. Vi vet också att det mellan 1982 och 2011 bara fanns 46 fall om misstanke som de svenska myndigheterna visste om.
Vi vet också att de insatser som hittills genomförts har visat att förebyggande arbete, bemötandet och behandlingen av offer för könsstympningen behöver bli bättre. Det handlar om vården, men också om att myndigheter och andra verksamheter måste bli bättre på att arbeta tillsammans för att fånga upp de flickor som man bedömer är i riskzonen.
Regeringen tar nu två beslut för att intensifiera arbetet mot kvinnlig könsstympning.
Dels ska länsstyrelsen i Östergötland göra en analys av hur olika aktörer arbetar i dag, både i Sverige och utomlands, och utifrån det komma med förslag på hur det kan bli bättre.
Dels ska socialstyrelsen utreda hur vi kan få reda på hur många drabbade flickor det finns i Sverige, och hur och var flickorna könsstympas. Socialstyrelsen ska också ta fram ett informationsmaterial som ska användas på de olika platser i vården där det särskilt behövs, som exempelvis i mödravården och inom elevhälsan.
Att ta ställning mot kvinnlig könsstympning är lätt. Att hitta sätt att få det att försvinna helt, är svårare.
Regeringen kommer inte att sluta kämpa förrän det målet är uppnått, vare sig det handlar om offer i Sverige eller i andra länder.
Maria Arnholm
Jämställdhetsminister (FP)