CIRKUSENTUSIAST. Stat och kommuner bör hjälpa cirkusen ekonomiskt, och djurrättsaktivister borde arbeta lite på cirkus och se hur väl djuren behandlas, menar Leif Silbersky. Foto: CIRKUS MAXIMUM
CIRKUSENTUSIAST. Stat och kommuner bör hjälpa cirkusen ekonomiskt, och djurrättsaktivister borde arbeta lite på cirkus och se hur väl djuren behandlas, menar Leif Silbersky. Foto: CIRKUS MAXIMUM

Så kan vi rädda det svenska cirkuslivet

Publicerad
Uppdaterad
Svenska cirkusar för en hård kamp mot klimatet, geografin och fyrkantiga myndigheter.
Samhället måste stödja denna uråldriga konstform, skriver advokaten Leif Silbersky, som själv har jobbat på cirkus.
"Sällskapen är ett under av integration. Det talas elva språk på Cirkus Maximum, men egentligen hade det inte behövts ett enda. Alla förstår ett leende."
Expressen getinglogga
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.
Doften av sågspån i ett cirkus-tält får adrenalinet att rusa i min kropp. Cirkusens blandning av skratt och allvar gör att jag ständigt återvänder - det finns både roliga clowner och hisnande trapetskonster. Men det är inte lätt att vara cirkus-entusiast i Sverige. I länder som Tyskland, Italien och Frankrike är det en kulturtradition som omhuldas av samhället. Och det räcker med att åka till Danmark för att se cirkusaffischer både till höger och vänster om vägen.
Men i vårt land utövas denna uråldriga konstform numer bara av ett fåtal sällskap. Till det finns det flera orsaker. Naturligtvis har utövarna klimatet emot sig, det är bara under sex till åtta månader per år som det går att turnera. Samtidigt är vi ett litet folk i ett stor t land, det är långt mellan cirkusplatserna i Sverige.
Främst är det dock en attitydfråga. Det saknas helt enkelt intresse för cirkus som kultur.
I stället betraktas det som något för barn. Jag lät själv länge mina sex barnbarn legitimera mitt intresse och först på senare år har jag vågat gå på matiné på egen hand.

Kanske är det detta svenska ointresse som gör att cirkusarna motarbetas av såväl stat som kommun: Staten genom att inte ge något kulturstöd till de ekonomiskt tyngda cirkusarna, kommunerna genom att i många fall ta hutlöst betalt för cirkusplatserna eller inte upplåta någon mark alls.
Protesterande djurrätts-aktivister har också gett cirkusarna dåligt rykte. Men innan de fortsätter att skrämma i väg publiken bör de göra vad jag gjorde i våras, arbeta några dagar på cirkus. Om det fick se hur dressörerna vårdar sina djur så skulle de ändra uppfattning. Med hugg och piska får man inget djur att uppträda - det krävs beröm och mycket, mycket kärlek.
I gengäld älskar djuren att uppträda, på Cirkus Maximum får dressören hålla tillbaka sina tolv hundar före föreställningen, så ivriga och otåliga är de att få visa upp sina konster.
Det är inte bara djurrätts-aktivister som har något att lära, cirkuslivet borde vara en förebild för alla. Det är till exempel ett under av integration. Jag tror att det talas elva språk på Cirkus Maximum. Men egentligen hade det inte behövts ett enda. Solidaritets-känslan går över språk-barriärerna och alla förstår ett leende.
Artister är fantastiska människor. En stjärna i ett nummer hjälper lojalt till med rekvisitan i nästa. Och om någon blir skadad får den hjälp att ta sig igenom sitt nummer. Du hör dem aldrig prata om obekväm arbetstid, inte heller om strejk. På cirkus är enbart två saker viktiga: Talang och hur man brukar den talangen. För inför publiken finns inga ursäkter, man måste helt enkelt vara bra. Vill man inte underkasta sig de hårda villkoren så får man söka sig en annan bana.

Precis som friidrottare visar cirkusartisterna också att det inte finns några gränser för vad människokroppen kan utföra. Experterna sa att ingen någonsin skulle springa 100 meter snabbare än tio sekunder eller hoppa högre än två meter. I dag är det vardagsmat på friidrotts-arenorna. Samma utveckling har skett i cirkustälten, jonglörer med sju bollar och trapetskonstnärer som gör fyra saltomortaler var också en utopi en gång i tiden. Och gränserna flyttas hela tiden.
Jag tror att det är denna kärlek till att spränga gränser och glädja andra som gör att en liten grupp cirkusmänniskor fortfarande verkar i Sverige, de tuffa villkoren till trots. Förhoppningsvis kan det mildras framöver. Staten kan sätta stämpeln kultur på cirkus och ge understöd. Kommunerna kan erbjuda cirkusplatser till rimliga avgifter. Och du kan köpa en biljett nästa gång ett sällskap passerar. Du lär inte bli besviken.


LEIF SILBERSKY, 71, jobbar som advokat – i gymnasieåldern
insåg han nämligen att tre bollar i luften och en misslyckad
balansakt inte räckte för att bli cirkusartist. Han
beklagar att Cirkus Scott verkar ha gått i graven.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag