Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Så här bevakar man sverigedemokraterna

Att sverigedemokraternas riksårsmöte i helgen kommer att vara välbevakat är ett steg i rätt riktning. Men partiet utlöser en förvirring hos många journalister. Reportrar glömmer ställa kritiska följdfrågor till vettlösa påståenden.
Det är dags för oss journalister att granska sd som alla andra partier. Först då kommer det bli uppenbart att det inte är ett parti som andra.
Det skriver i dag DANIEL POOHL, chefredaktör för den antirasistiska tidskriften Expo.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

I helgen samlar sverigedemokraterna sina ombud till riksårsmöte i Karlskrona. Det kommer att bli ett historiskt möte, inte bara för att partiet är större än någonsin
eller för att det blir ett första avstamp i dess satsning mot riksdagen. Framför allt kommer det att bli det första av sverigedemokraternas riksårsmöten som får en ordentlig medial bevakning.
För ett år sedan såg det annorlunda ut. När partiet samlade till presskonferens
efter ett riksårsmöte där man lagt fram sitt valmanifest och drabbats av ett kuppförsök mot partiledningen slöt tre reportrar upp.
Efter sverigedemokraternas framgång i valet 2006 ser nu situationen plötsligt annorlunda ut. Det faktum att missnöjet, oron, rasismen – eller vad det än må vara som gör att människor röstat på sverigedemokraterna – gått de flesta medier förbi verkar ha fungerat som en väckarklocka.
Efter att ha varit på en rad olika redaktioner och pratat om bevakningen av sverigedemokraterna är det uppenbart att det finns en osäkerhet kring hur man ska förhålla sig till partiet. Ska man skriva om det? I så fall, riskerar man att ge det för mycket utrymme?
Självkritiken är hälsosam. Det är orimligt att redaktioner ska ducka för att granska sverigedemokraterna. Nu verkar alltså attityden ha förändrats. I stället för att ducka satsar man stort. Men frågan är om vi egentligen har kommit fram till några svar på de frågor som präglat diskussionen om bevakningen av sverigedemokraterna.

Frågan är nämligen mer komplicerad än om man ska rapportera om sverigedemokraterna eller inte. Den stora frågan är hur man ska rapportera.
Det finns en rad olika faktorer som gör att frågan om hur vi journalister ska bevaka
partiet är
komplicerad.
För det första har rädslan för att ge sverigedemokraterna oförtjänt stort utrymme gjort att vissa redaktioner valt att inte skriva om partiet alls. På ett sätt är inställningen förståelig. Alltför många artiklar har fungerat som rena
annonsplatser för sverigedemokraterna.
Men samtidigt är det en farlig attityd. Det finns ingen rättvisekvot. Det finns ingen övre gräns för hur mycket man kan skriva om ett parti eller dess företrädare och politik. Bedömer man att det är intressant och viktigt att berätta om eller granska partiet måste det göras.
Det finns också en rädsla för att de inslag eller artiklar man producerar ska göra att människor röstar på sverigedemokraterna. Kanske är det dags att inse att det finns människor i det här landet som gillar idén om att stänga gränserna och begränsa rättigheter för till exempel muslimer. Bland dessa väljare kommer det finnas folk som röstar på sverigedemokraterna oavsett hur de bevakas. Det är inte journalisters jobb att berätta vilket parti folk ska rösta på.
På något sätt verkar sverigedemokraterna utlösa en typ av förvirring hos många journalister som gör att den yrkesmässigt kritiska inställningen försvinner. Journalister har ringt till Expo och förklarat svårigheten med att intervjua sverigedemokrater eftersom ”han är så trevlig”. Reportrar glömmer ställa kritiska följdfrågor till vettlösa påståenden om invandringens kostnader.

Självklart finns det exempel på strålande rapportering av sverigedemokraterna, den senaste tidens självrannsakan på redaktioner runt om i landet har också lett till att redaktioner börjar se bortom standardmallen för hur man rapporterar om partiet. Men fortfarande finns osäkerheten kvar. Det är beklagligt, men kanske inte så konstigt. Sverigedemokraterna har länge varit ett litet skyggt parti i politikens träskmarker. Kunskapen om partiets politik har varit undermålig.
Det är med andra ord dags för oss journalister att ta sverigedemokraterna på allvar och skaffa kunskap om partiet. Dessutom finns det ytterligare dimensioner i rapporteringen om partiet som hittills, med få undantag, har saknats. Vilket Sverige vill sverigedemokraterna egentligen ha? Varför är Sverige ett
land där vi faktiskt inte har ett parti
som sverigedemokraterna i riksdag eller regering? Utan svar på dessa frågor kommer det att bli svårt att få en bild av vad partiet är för något och vilken roll de kan komma att spela i den svenska politiken.

Att sverigedemokraternas riksårsmöte kommer att vara välbevakat är ett steg i rätt riktning och ett ypperligt tillfälle att se
vilken typ av politik sverigedemokraterna vill driva.
Men om journalister kommer dit för att de känner att de måste ”göra något på SD” för att döva sitt dåliga samvete kommer det inte att leda till en bättre bevakning av partiet.
Det handlar inte om att särbehandla sverigedemokraterna utan att granska det som alla andra partier.
Först då kommer det bli uppenbart att det inte är ett parti som andra.

DANIEL POOHL

Daniel Poohl är chefredaktör för den
antirasistiska tidskriften Expo.
Expo har utbildat politiker och medier i hur man bemöter extremism. Daniel är just nu i Ryssland för att träffa folk som kan berätta om högerextremismen där. ”Expo har fått besked
om att vi inte får komma in på sd:s riksårsmöte. Expo är med andra ord portad.”

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!