DEBATT. Det tävlas om att verka tuffast och strängast i skoldebatten och i synnerhet luftas problematiken med stökiga elever. Vi lärare ska, enligt vissa debattörer, kunna greppa tag i en stökande elev och kasta ut den så att de andra eleverna får studiero. Men ska det krävas stora muskler för att arbeta på en utsatt högstadieskola? Ja, denna syn på hantering av ordningsproblem i skolan leder i förlängningen till detta då vissa elever är starka och ogärna vill tryckas ut genom dörren om de hamnat i affekt. Finns det något smartare sätt att bringa ordning i sitt klassrum utan att bli fysisk? Ja, men en sådan byggs ej upp på en dag; det krävs bland annat god struktur, tydlighet och goda elevrelationer.
Men goda relationer är väl flum? Att bli kompis med eleverna fungerar ju inte! Goda relationer i skolan och ”kompis” är dock väsensskilt för en professionell lärare. Relationerna byggs upp över tid genom att vi lärare visar eleverna omtanke samt att vi tror på dem i undervisningen. Vill eleverna sedan bita den hand som föder dem med kunskap och omtanke? Nej, helst inte.
Jag var ofta förbannad
Under mina sju första yrkesverksamma år var jag idrottslärare och arbetade i ett utsatt område i en stockholmsförort. Under främst det första året på högstadiet var jag ofta förbannad. Eld möttes med eld och mitt 23-åriga jag fick stångas rejält, främst med hårdnackade killar som minst sagt hade problem att ta tillsägelser.
Föräldrastödet var ofta uppgivet och när min kommunikation trots allt väckte känslor på andra sidan luren vändes ofta udden tillbaka mot skolan.
Repressalierna bestod främst av utskällning, fysisk avvisning och utlåsning av den elev som saboterat och stört. Lektionerna räddades då någorlunda, trots ibland intensivt bankande på dörren. Hemringningar följde efter att en elev misskött sig, men i flera fall var de totalt verkanslösa. Föräldrastödet var ofta armt och uppgivet och när min kommunikation trots allt väckte känslor på andra sidan luren vändes ofta udden tillbaka mot skolan.
Någonstans under mitt andra år som lärare förstod jag att vissa elever var immuna mot ”hårda tag” och hade svårt att nås på detta sätt. Jag var tvungen att tänka annorlunda.
Vändningen: Genuin omtanke
Vändningen kom en dag när en elev störde min genomgång inför ett idrottsmoment och när jag korrigerade honom svarade han argt och syrligt. Jag bet tillbaka, varvid eleven blev ännu mer försmådd, slängde västen på golvet och gick mot omklädningsrummet. När klassen satts i gång gick jag efter eleven som avvikit. Han stod i dörröppningen till hallen och var beredd på hård konfrontation, men i stället för att skälla testade jag att fråga hur han mådde. ”Jag ser att du är arg och besviken över något! Hur mår du?” Eleven var helt mållös av detta grepp och ilskan kom av sig. Han berättade inte särskilt mycket vad jag minns, men vi fann varandra den dagen. Jag fann något annat också: En metod som fungerar bra för mig när någon elev stör eller tappar fattningen. En avväpnande gest som gör det svårt för eleven att fortsätta bete sig illa; den genuina omtanken.
Lågaffektiv uppföljning
Självklart ryter jag ännu i när det behövs, men därefter är jag snabbt där och pratar lugnt med den stökande eleven, utanför rampljuset. Denna lugna och lågaffektiva uppföljning samt visade omtanke förebygger kommande stök och det är just det förebyggande och det långsiktiga som ”glöms bort” när man debatterar ordningsskapande i skolan. Hur kan eleven, jag och klassen slippa detta onödiga tids- och energitapp framgent?
Jag tror att de mest högljudda förespråkarna för hårdare tag skulle slås av häpnad när de inträder i ett klassrum som präglas av struktur, tydlighet och goda relationer. Det råder god studiero och eleverna respekterar sin ledare. Det bästa av allt är att man kan uppnå detta utan muskelkraft.
Av Jonas Nilsson
Förstelärare på Stordammens skola i Uppsala
Föreläser om ledarskapet i klassrummet
