"Kubas sak är alla underutvecklade länders sak", slog Fidel Castro fast i ett tal i FN 1960.
"Kubas sak är alla underutvecklade länders sak", slog Fidel Castro fast i ett tal i FN 1960.

Så blev Fidel Castro de förtrycktas hjälte

Publicerad
Uppdaterad
  • Den kubanske diktatorn Fidel Castro kommer att fortsätta inspirera de fattiga och förtryckta långt efter sin död. Han visade dem att revolutionen inte är en utopi utan fullt möjlig. Det skriver i dag ALI ESBATI.
  • I går överlämnade den svårt sjuke Fidel Castro makten till brodern Raúl.
    Expressen getinglogga
    Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.
    Få lämnas oberörda av Kuba. Kanske ännu färre av Fidel Castro Ruz. I mångas ögon har Kuba och Castro varit ett. När den ena nu kanske dör på riktigt, undrar en hel värld vad som ska hända med den andra. Fidel Castro föddes 1926 i en någorlunda välbärgad familj. Till skillnad från de flesta kubaner vid den tiden kunde han studera på universitet. Där vaknade hans politiska intresse. Via ett engagemang i ett radikalt, nationalistiskt parti kom han att hamna i opposition mot diktatorn Batista. Juridikstudenten Castro försökte 1952 förgäves leda en juridisk process mot Batista för brott mot konstitutionen. När det gick i stöpet började han tillsammans med några förtrogna planera väpnat uppror. Tanken var att en attack på en militär garnison den 26 juli 1953 skulle bli startpunkten för en större resning. Men attacken misslyckades helt, flertalet kamrater dödades eller avrättades. Castro själv och hans bror dömdes till långa fängelsestraff. 1955 släpptes de i en allmän amnesti, åkte till Mexiko och började där organisera en politisk rörelse som skulle övergå i gerillaverksamhet, slå rot bland Kubas fattiga och fyra år senare leda till att Batista störtades. Castro blev Kubas ledare och resten är, onekligen, historia. Castro har varit en diktator. Han har dikterat det politiska livet på Kuba. Han har varit lagen och konstitutionen. Han har lett en enpartistat med inskränkt yttrande- och organisationsfrihet. Han har varit den yttersta ansvariga för att människor fängslats och trakasserats på grund av sina politiska åsikter. Han och hans skäggiga kamrater avskaffade inte demokratiska fri- och rättigheter. Batistas Kuba var ett korrupt helvete, där människor hölls nere i oändlig fattigdom och de uppstudsiga mördades och torterades medan USA-miljonärer och ett fåtal kubanska vänner till dem festade loss kring lyxhotellen i Havanna. Men kombinationen av brist på demokratiska traditioner och det kalla krigets logik gjorde att det kubanska systemet i många avseenden kom att bli en blåkopia av den sovjetiska samhällsorganisationen - den som fötts fram ur bittra tsaristiska vedermödor och som kollapsade under sin egen tyngd. Samtidigt - och med Kuba är det alltid motsägelsefullt - har de sociala framstegen på Kuba gett människor ett större inflytande över samhällsutvecklingen än i många andra formella demokratier i den fattiga världen. Och det är för all del betydligt farligare att vara oppositionell i Colombia än på Kuba. Dubbelheten - den som också bör definiera Castros eftermäle - är inte en kompromisståndpunkt. Utan den blir både Castro och Kuba obegripliga. De som bär upp den platta världsbild som följer med USA:s hegemoni kommer att reducera Fidel Castro till blott en övervintrad kommunistledare. I den bilden finns ingen imperialistisk världsordning, inget dagligen pågående förtryck mot majoriteten av världens befolkning - dem i periferin. Den bilden blir därmed falsk. Fidel Castro kommer att hyllas runtom i världen. Hans oerhörda popularitet i världens alla hörn beror knappast på att han ledde det kubanska kommunistpartiet - för övrigt bildat först sju år efter revolutionen. Det han som få andra lyckats personifiera för många, är hoppet om värdighet, om befrielse från imperialismens ok, möjligheten att bygga en egen framtid. När Castro den 26 september 1960 klev upp i FN:s talarstol för att tala inför FN:s generalförsamling började han sitt tal - jag tror att det är det längsta som hållits i FN:s historia - med att säga att han skulle vara kortfattad. Han talade därefter om Kubas utsatthet, men också om en orättvis värld där kolonialismen fortfarande kastade sina skuggor över miljoner. "Kubas sak är alla underutvecklade länders sak", slog han fast, till varma applåder. Han fortsatte att tala om detta genom åren. 1979 började han talet inför samma församling med orden "Jag har inte kommit hit för att tal om Kuba", och ägnade sig i stället åt freden och världsfattigdomen. På sociala toppmötet i Köpenhamn 1995 placerade han, mitt bland de många tomma deklarationerna, fattigdomen i ett maktperspektiv. Kuba har strävat efter en utvecklingsmodell som inte bygger på underkastelse för imperiemakter. I en värld där den enda supermakten återkoloniserar, förnedrar, massmördar runtom i världen kommer man inte ifrån betydelsen av en sådan symbol. Att de som ställt upp som hyllningskör åt USA irriterat sig på Kuba är begripligt. Med Fidel Castro kommer en epok att avslutas. Vad som kommer efter är svårt att veta. Det bestäms av inre processer på Kuba, av yttre solidaritet med Kubas rätt till självbestämmande och av hur mycket ork den enda supermakten har att ställa till med något, nu när man sitter så djupt fast i Mellanösterns olja. De sociala framstegen har skapat nationell stolthet, fostrat kunniga, starka människor. Enpartisystemet och bristen på yttrandefrihet har alstrat korruption, tristess, räddhågsenhet. Det har funnits och det finns en opposition på Kuba som vill ha en folklig omvälvning, men det finns också dem som bokstavligt och bildligt vill göra Kuba till ett USA:s horhus. Castro har stått i vägen för båda. Tusentals nekrologer över Fidel Castro kommer att avslutas med hans egna ord, från det monumentala försvarstalet som följde på det militärt misslyckade angreppet på Moncada-barackerna 1953: "Döm mig, det betyder ingenting. Historien skall frikänna mig". Kanske är det dock viktigare att titta på orden från den andra Havanna-deklarationen, uppläst av Castro inför en miljon kubaner i februari 1962: "På anklagelsen att Kuba vill exportera sin revolution, svarar vi: revolutioner exporteras inte, de görs av folket. Vad Kuba kan ge till folken, och redan har gett, är sitt exempel. Och vad lär den kubanska revolutionen? Att revolution är möjlig". Den faktiska utformningen av Kubas revolution är en fråga att dividera länge om. Men det som lockar de förtryckta och skrämmer förtryckarna, är att den där frasen betyder så mycket i verkligheten. Och dess betydelse dör inte med Fidel Castro. Snarare tvärtom.

    Tack för att du hjälper oss!

    Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

    Stort tack!

    Tack!

    Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

    En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

    Thomas MattssonAnsvarig utgivare

    Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

    Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

    Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

    "Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

    Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


    Till Expressens startsida

    Mest läst i dag