DEBATT. Socialdemokrater gör det som är ”bäst för socialdemokratin och bäst för Sverige” i den ordningen. De har myndighetschefer som när det kniper sätter regeringen framför uppdraget. De inrättar ideologiproducerande myndigheter för sådan normativ påverkan som tjänar dem politiskt. LO verkar i riksdagen genom partisekreterare Baudin. De ser inte att det de gör är motsatsen till ett upplyst samhälle.
Undanflykter används som sköld mot kritik och för att upprätthålla föreställningen att samhället nog egentligen är som det bör vara. De borde ingripa mot maffiakulturen som tränger in i förvaltning och näringsliv, men de undviker det jobbiga och talar hellre om ekonomiska satsningar, hur många fler poliser… osv. Det som borde ha fått alla larmklockor att ringa och regeringen att gå upp i stabsläge var när gängen upprättade vägspärrar för kontroll av in- och utfarter i ett bostadsområde i Göteborg. Den symboliska innebörden av vägspärrar är ”här börjar vårt territorium”, men adekvata försvarsåtgärder från Sverige kom inte.
S går med på vad som helst
Tre statsvetare, Ulf Bjereld, Cecilia Garme och Jonas Hinnfors ställde en viktig fråga i en debattartikel i SvD om valet av partner i politiken. Väljer man den man vill ha, eller den som säkrar makten? De frågar: ”Varför är det just i Sverige som ett högerdominerat parlament låter en röd eller en rödgrön minoritetsregering styra landet?”
Det omedelbara svaret är köpslåendet med en ägare som går med på vad än som krävs för den egna maktens överlevnad. Först genom januariavtalet. Det gick vägen, Centern svek borgerligheten, Liberalerna klövs mitt itu och Stefan Löfven satt kvar som ledare för en vinglig regering.
Att köpa stöd för regeringsmakten ligger otrevligt nära tanken på korrupt upphandling men det här är Sverige och vi sysslar inte med sådant. Likväl inträffade samma sak vid regeringskrisen förra sommaren som slutade likadant, med uppgörelser som gjorde att Stefan Löfven kunde sitta kvar.
Amineh Kakabaveh köptes
Valet av Magdalena Andersson senare på hösten kunde genomföras med hjälp av Vänstern, med Centern igen, och med köp av stödet från den politiska vilden Amineh Kakabaveh mot utrikespolitiska eftergifter.
Oppositionen behöver inte köpa och sälja rena oförenligheter i förhållande till varandra, de är överens i avgörande frågor och klara att omgående ta itu med samhällsproblemen.
Natomedlemskapsansökan medförde förnyade krav från samma enskilda riksdagsledamot för att rösta för S, men det visade sig post festum att de skriftliga garantier om stöd för kurdiska PYD som Amineh Kakabaveh hade fått inte involverade regeringen. De kom från Socialdemokraterna. Makten hade satt på sig den andra hatten. Fem i tolv innan riksdagen röstade om regeringens självförvållade kabinettsfråga fick hon det papper från Socialdemokraternas partisekreterare hon hade krävt och som var hennes villkor för att stödja regeringssidan, men efteråt kunde regeringen slå ut med händerna. Regeringen hade inget lovat.
Dubbelspel som kostar heder och ära
Dubbelspel som kostar heder och ära ligger farligt nära det där otillbörliga som vi inte vill kännas vid i Sverige. In Sweden, som Trump sade.
Först Löfven och sedan Magdalena Andersson, båda inriktade på att säkra fortsatt regeringsinnehav till vilket pris som helst. En gång är ingen gång, heter det. Två gånger är gång på gång.
De tre statsvetarna bakom debattartikeln i SvD kom fram till att januariavtalet är modellen för att få till stånd ”åtminstone ett minimum av planeringssäkerhet”. De kallar det kontraktsparlamentarism. Hårda förhandlingar tills parterna har ett avtal. Som i facket. Eftersom svensk politik har blivit blocklös var deras lösning att fortsätta med det som säkrat socialdemokratins maktinnehav. Tack vare att C och L ”under stor vånda” valde Stefan Löfven fick vi januariavtalet som gjorde just det.
Så den avgörande frågan i deras perspektiv var hur socialdemokraterna ska kunna behålla sin hegemoni: ”Kommer Magdalena Andersson hitta ett sätt att få Centerpartiet och Vänsterpartiet att acceptera varandra som samarbetspartner?”
Smutsig politik
Politik på hög socialdemokratisk nivå är ganska smutsig som jag ser det. Dock har Magdalena Andersson ändrat framtoning sedan hon tillträdde. Hon har axlat rollen som landets statsminister och gör det värdigt och bra. Men det räcker inte. Hon vet inte ens vilka hon vill ha med sig och för vad. Oppositionen behöver inte köpa och sälja rena oförenligheter i förhållande till varandra, de är överens i avgörande frågor och klara att omgående ta itu med samhällsproblemen.
Av Helena Rivière
Moderat riksdagskandidat
