I ett läge när Sverige har fått ner den gamla och extremt höga sjukfrånvaron och i ett läge när allt fler kommer tillbaka till arbetet, vill Socialdemokraterna börja experimentera med kärnan i sjukförsäkringsreformen. Ersättningsnivåerna ska höjas. De fasta tidsgränserna ska monteras ned. De gamla hjulspåren ska köras i igen. Sådan lättsinnighet är nog populär här och var.
Vi vet redan vad den politiken i praktiken leder till. I början av 2000-talet ökade den svenska sjukfrånvaron till en av världens högsta. Och en halv miljon människor slogs ut permanent i förtidspension. Bara under 2004 förtidspensionerades 73 000 svenskar.
Det krävdes en ny regering för att göra något åt detta, trots att många fler insåg att det var ohållbart. Nu har antalet förtidspensionärer minskat med 200 000. Färre blir sjukskrivna och sjukperioderna är kortare. Man kommer tillbaka snabbare. Hälften av dem som har varit sjukskrivna längst (i över tio år) är på väg tillbaka till arbetsmarknaden. En krävande resa, men en möjlig sådan.
Socialdemokraterna har de senaste månaderna gett intrycket av en ny och sundare inställning till arbetets betydelse för hållbar välfärdspolitik. Återfallet i det gamla visar tvärtom att Håkan Juholts politik fortfarande gäller.
Men här finns också ett mönster av kortsiktighet och ansvarslöshet. Tre månader före valet 2006 ville Socialdemokraterna höja taket i sjukförsäkringen från sju och ett halvt prisbasbelopp till tio. Trots att det var uppenbart att just detta inte skulle råda bot på den orimligt höga sjukfrånvaron. Nu när sjukförsäkringens fasta tidsgränser för att pröva arbetsförmågan ger tydliga resultat, vill S börja ta bort dem.
Sverige har sedan länge en tradition med starka kollektivavtal som är med och skyddar vid sjukdom. Nio av tio svenskar har dessa avtalsförsäkringar. De är en del av den svenska modellen.
Socialdemokraterna försöker nu fula ut vanliga kollektivavtal som privata försäkringar och vill i stället öka de statliga transfereringarna. Det hjälper ingen sjukskriven tillbaka till jobbet.
Jag känner också igen den gamla bidragslinjen. Socialdemokraterna vill höja ersättningsnivåerna för de längsta sjukskrivningarna, och höja taket för dem som tjänar mest. Dessutom vill de ta bort tidsgränsen för hur länge man kan vara sjukskriven, trots att tidsgränser var det som de allra flesta insåg saknades allra mest i den gamla svenska sjukförsäkringen.
Socialdemokraterna satte själva 2003 upp ett halveringsmål på sjukfrånvaron. Den politik som de nu driver riskerar snarare att åter leda till en dubblering från dagens låga nivåer.
Så sent som i torsdags presenterade Socialdepartementet en analys av hur tidsgränserna för sjukpenning har hjälpt människor som varit borta länge från jobbet tillbaka till arbetsmarknaden. Mer än 35 000 tidigare sjukskrivna personer har påbörjat resan tillbaka till arbetslivet. Många har vanliga jobb, andra har jobb med stöd. En del är i program hos arbetsförmedlingen.
Sjukskrivning är inte längre en återvändsgränd. Utan de senaste årens reformarbete hade vi inte sett de framgångarna.
Om höjda ersättningar och att fler människor blir kvar i långa sjukfall är Socialdemokraternas svar, så undrar jag stilla vad som egentligen är frågan. Välfärdspolitik måste vara tydlig och hållbar. Den ska både ge trygghet och uppmuntra till arbete och egen försörjning.
Annars äventyras Sveriges långsiktiga möjligheter att ge gott stöd till dem som bäst behöver det. Det vore dåligt för alla.
Lättsinne är inte den tradition som Sverige under 100 år har byggt sin välfärdspolitik på.
ULF KRISTERSSON
socialförsäkringsminister (M)
