DEBATT. 1994 bestämde sig fem partier (KD, M, C, L, S) för att skapa ett långsiktigt hållbart pensionssystem. Dåvarande Folkpensions- och ATP-systemet höll på att krackelera då staten utlovade pensioner som inte kunde hållas. Pensionerna var då föremål för återkommande partipolitiska utspel med en överbudspolitik som inte mötte den krassa verkligheten.
För att inte återupprepa historiens misstag bildades Pensionsgruppen som skulle förvalta grundprinciperna för ett hållbart pensionssystem – som skulle hålla över val och majoritetsskiften.
Sedan dess har stora långsiktiga pensionsförändringar tagits inom Pensionsgruppen, vilket skapat långsiktighet, god real utveckling och minskat risken för att kortsiktiga politiska utspel letat sig in i pensionssystemets stabila grundfundament. Det har tjänat Sverige väl. Men dessa tider verkar vara förbi.
Häpnadsväckande oansvarigt
S iver att behålla makten riskerar att föra oss tillbaka till den tid då valrörelser och kortsiktighet trumfar stabilitet och förutsägbarhet. S hantering av det sk garantitillägget är häpnadsväckande oansvarigt. Tillägget förhandlades fram på några få veckor tillsammans med Vänsterpartiet, enbart i syfte att Magdalena Andersson skulle kunna bli statsminister.
För att inte anklagas för att ha rundat Pensionsgruppen påbörjas en charad där S kallar förslaget för en del av bostadstillägget. Detta trots att konstruktionen och antalet personer som omfattas visar att det är en del av garantipensionen och därmed Pensionsgruppens fulla ansvar, något som Pensionsmyndigheten bekräftat.
En charad som får konsekvenser
Denna charad får nu konsekvenser. Pensionsmyndigheten pekar på risker för både rättsosäkerhet och tillämpningsproblem. Myndigheten visar också att det mycket enkelt skulle gå att höja pensionen inom ramen för nuvarande system. Men eftersom S och V bestämt sig för att införa ett helt nytt bidrag tvingas nu Pensionsmyndigheten lägga över en kvarts miljard kronor på att utveckla sina system och administrera förändringen.
Garantitillägget är också så illa utformat att vissa blivande pensionärer kommer förlora i pension om de arbetar. I kronor är det så stort att det motsvarar 6 års intjänad pension. Den LO-medlem som slitit och gjort rätt för sig har alltså gjort 6 år i arbetslivet förgäves, jämfört med den som arbetat mindre. Är detta, Magdalena Andersson, er syn på rättvisa?
Inte första gången för S
Det här är inte första gången S visar en nonchalans inför både Pensionsgruppen och långsiktigheten i pensionssystemet:
I sitt första maj-tal inför valet 2018 lovar Stefan Löfven att ge pensionärerna 600 kronor om de röstar på honom. Löfven meddelar också att om pensionsgruppen säger nej så kommer de ändå genomföra förslaget.
I februari 2020 tvingar socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi igenom inkomstpensionstillägget, som pensionsgruppen inte efterfrågat eller diskuterat.
Och i november 2021 gör alltså Magdalena Andersson upp med V, som hittills ansetts för ansvarslösa i pensionsfrågor för att få ett inflytande.
Väljer Andersson att spräcka Pensionsgruppen?
Pensionssystemet börjar nu bli ett lapptäcke av svårbegripliga bidrag som riskerar att tappa i förtroende bland dagens och kommande pensionärer. Problemen på 90-talet borde avskräcka, men Socialdemokraternas agerande får oss att tro att de inte dragit några lärdomar. Pensionssystemet är inte perfekt och det finns pensionärer som behöver ett utökat grundskydd. Därför har vi meddelat S att vi är beredda att se över alla delar som utgör grundskyddet för pensionärer, inom ramen för det nuvarande pensionssystemet. S vägrade.
Magdalena Andersson måste nu välja. Antingen väljer hon att höja pensionerna med oss i Pensionsgruppen, eller så väljer hon sidouppgörelser med V. Det senare innebär i praktiken att Andersson och S väljer att spräcka Pensionsgruppen för att säkra sitt maktinnehav. Historien har lärt oss riskerna med den typen av politisk kortsiktighet.
Av Ebba Busch (KD)
Partiledare
Hans Eklind (KD)
Ledamot i pensionsgruppen
Premium
Premium
Premium