Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

S blundar för banksystemets brister

Pinsamt. Vänsterpartiet är det enda svenska parti som drivit kravet på en granskning av våra banksystem. Pinsamt, tycker Socialdemokraternas före detta finansminister Kjell-Olof Feldt.Foto: Roger Vikström

Vänsterpartiets Ulla Andersson föreslår (SvD 20 juli) att staten ska tillsätta en kommission för att reformera det svenska banksystemet.

Hennes utgångspunkt är de fyra storbankernas resultat andra kvartalet, sammanlagt 23 miljarder.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Allt tyder på att förra årets vinstrekord 68 miljarder och utdelningsrekord 36 miljarder kommer att slås i år. Både Swedbank och Nordea blinkar åt aktieägarna - ni kommer att belönas.

 

Det är snart fem år sedan den globala finansmarknaden kraschade och skapade en kris som fortfarande pågår. För mig som socialdemokrat (och motståndare till det mesta Vänsterpartiet står för) är det mer än pinsamt att behöva konstatera att det är det enda svenska parti som drivit kravet på en granskning av vårt eget banksystem. Den viktigaste frågan Ulla Andersson ställer är om inte banksektorn blivit för stor för Sverige med en omsättning som är nästan fyra gånger större än vår nationalprodukt. Ett nytt sammanbrott för banksystemet - och sådana brukar komma ungefär vart tionde år - skulle kunna försätta Sverige i en isländsk situation.

 

Ett exempel på storbankers överskattning av sin finansiella styrka ger Swedbanks vd. Efter kvartalsrapporten slår han fast att hans bank nu är "överkapitaliserad", det vill säga har för stort eget kapital som inte genererar tillräcklig lönsamhet. Bankers innehav av eget kapital, det vill säga ägarinsatser, är det som ska ta stöten om deras låntagare fallerar. Förhållandet mellan detta kapital och bankens tillgångar i form av utlånade medel kallas kapitaltäckningsgraden och är reglerat i en internationell överenskommelse. Swedbanks eget kapital utgjorde 2011 knappt sex procent av bankens utlåning. Men vd:n hävdar att procentsatsen är nära 16.

Förklaringen till detta trolleritrick är att Swedbank, liksom alla andra banker, beräknar sina fordringar sedan de viktats efter risken för att låntagaren inte kan betala för sig. Sålunda är exempelvis lån till svenska staten betraktade som riskfria och får vikten noll, och försvinner ur de fordringar det egna kapitalet ska täcka om det smäller. "Nerviktade" om än inte till noll är lån till kommuner, börsnoterade bolag och fastighetsbolag.


Givetvis måste banker göra värderingar av de risker man tar med sin utlåning. Men något de senaste decenniernas finanskriser lärt oss är att man värderar fel, inte så sällan med avsikt därför att det lönar sig. Man tar alltså större risker än man kan täcka med det egna kapitalet. Och ju mindre kapital man satser desto mer pengar tjänar man. Storbankernas utlåning 2011 var totalt 12 500 miljarder. Det kapital bankernas ägare satsat för att hålla ruljansen i gång var 565 miljarder, det vill säga mindre än fem procent. Undra på att vinst och utdelningar skjuter i höjden.

 

Denna hantering möjliggörs av att både aktieägarna och de som lånar ut pengar till bankerna för förädling av dem till högre räntesatser vet att staten räddar den stora banken om den hamnar i knipa. Så skedde i Sverige 1992-93 och 2008-09. Liksom i många andra länder.

 

Banker behövs och banker måste ta risker. Men den kommission Ulla Andersson efterlyser borde ha åtskilligt att fundera över. Behöver svenska banker vara så stora? Måste de vara finanshus, sälja alla slags placeringsmöjligheter, allt från aktier till högriskobligationer och råvaror? Borde inte bankernas ägare i så fall bära en större risk, det vill säga satsa mer eget kapital? Har alla nya så kallade finansiella instrument verkligen bidragit till högre välstånd och ekonomisk stabilitet? Har svenska folkets valda representanter i Sveriges riksdag tillräcklig kunskap om hur bankerna värderar de risker man tar med detta folks pengar?

 

Oppositionspartiet Socialdemokraterna har de senaste åren ägnat mycken kraft åt lösa problemet med att det finns företag som tjänar pengar på skola, vård och omsorg. Men de stora elefanterna låter man ostört klampa genom det politiska rummet. Är det inte dags att ta itu med saken?