DEBATT. Den ryska invasionen av Ukraina har fått Europa att ompröva flera gamla energipolitiska sanningar. På kort tid har Tyskland stoppat Nordstream 2 och öppnat för att omvärdera den förtida utfasningen av kärnkraft.
Även i Sverige har ett uppvaknande skett. När energiminister Khashayar Farmanbar (S) intervjuades i Aktuellt (6/3) talade han om hur Sverige och resten av EU behöver minska sitt importberoende från Ryssland. Som exempel nämner han att de importberoende energislagen är ”kärnkraften, oljan och gasen”.
Det är inte första gången regeringen vilseleder om kärnkraften. För det första är svensk kärnkraft i dag inte beroende av Ryssland. Tvärtom bidrar den till ökad försörjningstrygghet. För det andra finns det gott om möjligheter att bryta uran i Sverige. Av EU:s totala urantillgångar finns ca 80 procent i Sverige, enligt Mark- och miljödomstolen. Sedan 2018 är sådan gruvbrytning dock förbjuden.
Tovatt kunde inte dölja sin glädje
När regeringen presenterade sitt förslag kunde Lorentz Tovatt (MP) inte dölja sin glädje: ”Kärnkraftens era är över. Och i dag har vi samlats för att fira det med denna debatt”, kvittrade han i riksdagens talarstol. I samma debatt varnade Liberalerna för att förslaget skulle försvaga svensk gruvnäring. Även tunga remissinstanser som SGU larmade om att det skulle påverka Sverige som gruvnation negativt. Chalmers tekniska högskola uppmanade regeringen att överhuvudtaget inte stänga möjligheten att bryta mineraler.
Klimatnationalism har gjort att uran och andra metaller som behövs för den gröna omställningen i stället för att brytas i Sverige kommer från konfliktländer med katastrofala arbetsvillkor och obefintliga miljökrav.
Drabbar även andra gruvprojekt
En annan invändning mot uranstoppet är att det har drabbat andra gruvprojekt. Inte en enda gruva har fått tillstånd att öppna sedan Miljöbalken infördes, även om gamla gruvor återstartat och processer påbörjade innan 1999 gått i mål. Företag som vill bryta kobolt och litium skräms i väg om de samtidigt inte får leta efter uran. Det finns en föreställning om att det skulle vara något särskilt med just metallen uran och att uranbrytning därför skulle skilja sig från annan gruvverksamhet. Så är inte fallet.
Trots kritiken valde de rödgröna partierna – Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet i sällskap med Centerpartiet – att rösta för förbudet.
Regeringens klimatnationalism har gjort att uran och andra metaller som behövs för den gröna omställningen i stället för att brytas i Sverige kommer från konfliktländer med katastrofala arbetsvillkor och obefintliga miljökrav. Exempelvis bryts många metaller som behövs i batterier och mobiltelefoner i Kongo-Kinshasa, där de värsta formerna av barnarbete förekommer.
Sverige kan bryta uran hållbart och etiskt
Vi som vill se en elektrifiering av samhället har ett ansvar för att detta sker på ett hållbart och etiskt sätt. Det är också naturligt att vi som vill behålla och bygga ut kärnkraften har en plan för hur detta ska gå till – utan att bli beroende av länder som Ryssland. Vill vi på allvar bli ett föregångsland i den gröna omställningen behöver vi ta ansvar från ax till limpa, eller annorlunda uttryckt, från uranbrytning till slutförvar.
Riskerna med uranbrytning och kärnkraft måste självklart ställas i proportion till de risker som finns med andra kraftslag. I förhållande till både förnybar och fossil elproduktion är kärnkraften ren och säker. Kolkraften dödar fler när allt går som det ska än vad kärnkraften gör när något går fel.
Vad väntar regeringen på?
Kanske kommer det ändå inte var lönsamt att bryta uran i Sverige, trots att det blir tillåtet. Men den avvägningen gör marknaden bäst, inte vi politiker. Oavsett är ett förbud både onödigt och skadligt.
Ingen tjänar på att energidebatten präglas av halvsanningar och vilseledande uttalanden. Den som vill göra kärnkraften mindre beroende av Ryssland bör öppna ögonen för svensk, etisk uranbrytning. Vad väntar regeringen på? Fyndigheterna ligger bara och väntar på oss.
Av Christoffer Heimbrand
Ordförande Liberala Studenter
