Strax efter att Fredrik Reinfeldt tillkännagivit sina nya ministrar i tisdags eftermiddag fick programledaren Karin Hübinette lämna sitt jobb på SVT:s Agenda och Aktuellt. Hon antogs kunna hamna i snåriga jävsituationer eftersom hennes syster Hillevi Engström hade fått jobbet som arbetsmarknadsminister.
Antagandet är rimligt. Minns mediedrevet kring vår förre arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin i somras. Det säger sig självt att en eventuell nyhetsredaktion där en bror eller syster till Littorin varit anställd som journalist i det läget hamnat i en förtroendekris - och det oavsett om syskonet i fråga tillfälligt omplacerats.
Politik och public service har den egenheten att de är direkt finansierade av pengar som gemene man jobbar ihop. Politik och public service bildar ett offentligt finrum där det är extra noga med hur rågångarna hanteras. Detta är ingen nyhet. Cecilia Stegö Chilo jagades till exempel bort från jobbet som kulturminister av inte minst public service-journalisterna efter att hon inte betalat sin tv-licens.
För den som anser att politik och public service är grundbultar i ett demokratiskt samhälle, och alltså inget att lattja runt med, blir beslutet lätt. Var ska vänskapskorruption börja städas bort om inte i toppen av trappan?
SVT gjorde därför helt rätt när man sparkade Karin Hübinette. Kanalen eliminerade risken att inte rågången kunde upprätthållas. Medborgarna ska inte behöva uppleva offentligt finansierat gyckelspel för gallerierna. Dessutom är det ju bra att politiker och journalister slipper tappa ytterligare trovärdighetspoäng.
Efter att Karin Hübinette tvingats lämna jobbet, har kollegerna i medieetablissemanget förfärats över den statliga televisionens agerande.
"Det är absurt att hon ska straffas", säger hennes programledarkollega K-G Bergström till Expressen. "Det giltiga skälet vore i stället om SVT-ledningen menade att de inte trodde att Karin Hübinette skulle kunna genomföra sin journalistiska uppgift på ett professionellt sätt", skriver statsvetarprofessor Ulf Bjereld på Aftonbladet Debatt.
Inte oväntat tar herrarna parti för en drabbad kamrat i granskandet av politiken, snarare än att slå ett slag för hennes uppdragsgivare - SVT:s licensbetalarna.
Men tv-licensen är en betydande investering för de flesta medborgare. Varför kan de inte garanteras en politisk bevakning utan vänskapsband?
Däremot är det ingen medieprofil som tycker det är märkligt att Cecilia Bodström kunde sitta som kanalchef för tungt agendasättande P1 i Sveriges Radio samtidigt som hennes bror Thomas Bodström var justitieminister. Borde inte det vara mer anmärkningsvärt än att Karin Hübinette får andra uppgifter på SVT under den tid hennes syster är minister?
Förhoppningsvis styrs debatten nu om till att handla om var gränsen mellan journalister, tv-ankare och politiker ska dras.
För det saknas ju inte förbindelser.
Pär Nuder är, och var under sin tid som finansminister, gift med Ingrid Carlberg, tung journalist på Dagens Nyheter. Komikern David Batra syns ofta i tv, det gör hans fru och moderaternas nya gruppledare Anna Kinberg Batra också. SVT:s politiska kommentator Mats Knutsons fru Lottie Knutson spelade en tongivande roll som Fritidsresors informationschef i medierna under tsunamikatastrofen 2004.
Och så vidare.
För politiker och mediefolk i etablissemanget är de här frågorna i någon mening skit samma. Vi kan reglerna och hur man spelar också utanför spelplanen, vi vet att offentlighetens tacklingar får vara lite på låtsas och att matcherna ofta är uppgjorda i förväg.
Men ska vi verkligen förutsätta att allmänheten ser igenom spelet?
Det tyder på självgodhet och ett djupt rotat publikförakt.
Sådant anstår inte politiker och journalister som allmänheten via licens och skattsedel blivit ålagda att finansiera.
ROLF VAN DEN BRINK
är journalist med medier som specialområde. Han är grundare av sajten Dagens Opinion och branschtidningen Dagens Media.
