Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Riskfyllt utesluta cismän och minoriteter

Paulina Neuding, chefredaktör för det borgerliga samhällsmagasinet Neo. Foto: Maria Hansson
Seher Yilmaz, Rättviseförmedlingens ordförande. Foto: Anna-Karin Nilsson

Att Rättviseförmedlingen utesluter minoriteter på sin lista till regeringen är givetvis inte mer allvarligt än att organisationen undanber sig förslag på vita cis-män.

Däremot kan det ytterligare illustrera riskerna med att göra listor på människor med ras som en avgörande faktor, skriver Paulina Neuding.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

I våras fick Rättviseförmedlingen i uppdrag av Kulturdepartementet att hitta personer som kan bli aktuella för statliga styrelser och insynsråd. Resultatet, listan Trehundratrettiofyra namn, togs emot av Kulturminister Alice Bah i förra veckan. Flera skribenter har redan kritiserat det faktum att kulturministern tar emot en lista på människor baserad på etnicitet, och uppmärksammat listans slagsida åt vänster. Det finns ytterligare skäl att vara kritisk.

För det första: Rättviseförmedlingens affärsidé är att bistå uppdragsgivare så att de kan undvika diskriminering när tjänster ska tillsätts eller människor ska komma till tals i media. Det gör man, enligt organisationen, genom att erbjuda listor på kompetenta personer som avviker från normer. Följaktligen kan man ofta läsa i Rättviseförmedlingens annonser att man söker ”andra än vita män med europeisk bakgrund” och “andra än cis-män”. Att Kulturdepartementet ger Rättviseförmedlingen i uppdrag att lista namn inför en rekrytering innebär att man bekräftar organisationens verklighetsbild: Att inte ens regeringen klarar av att rekrytera utan att diskriminera människor för att de är kvinnor, homosexuella eller har en annan etnicitet än svensk; att just individerna på listan skulle löpa risk att förbigås på grund av att de avviker från normen, om de inte hade uppmärksammats av Rättviseförmedlingen.

 

Ett sådant påstående måste vara välgrundat. I annat fall riskerar man att ge minoriteter en falsk bild av utsatthet och offerskap, vilket riskerar att ytterligare underblåsa konflikter och social oro.

För det andra: Att en grupp i något sammanhang tar plats i större utsträckning än vad som motsvarar gruppens andel av befolkningen behöver, tvärtemot vad Rättviseförmedlingen påstår, inte vara ett utslag av diskriminering. Att det finns en hög andel iranier bland tandläkare och doktorander i Sverige kan inte utan vidare tas till intäkt för att det finns ett normtänkande som gynnar den iranska gruppen på andra gruppers bekostnad.

För det tredje: Rättviseförmedlingen förmedlar ett budskap också genom att vissa grupper inte får någon större plats på listan, eller utelämnas helt och hållet.

Låt oss ta judar som exempel, men det finns andra.

Listan ”Trehundratrettiofyra namn”, som alltså har tagits fram på uppdrag av Kulturdepartementet, innehåller namn på en rad måttligt marginaliserade vänsterprofiler som Alexandra Pascalidou (Sveriges Radio), Mona Masri (Sveriges Radio) och Behrang Miri (Sveriges Television), men ingen namnkunnig judisk samhällsdebattör.

 

På så vis ger listan intryck av att det inte bara är vita cis-män som behöver träda tillbaka för att ge plats åt marginaliserade grupper. Detsamma tycks gälla människor med namn som Naomi Abramowicz, Adam Cwejman eller Eli Göndör, för att nämna några liberala personer som inte är mindre marginaliserade än Alexandra Pascalidou, men vars namn inte återfinns på listan.

Att det saknas namnkunniga judiska debattörer är givetvis inte mer allvarligt än att organisationen undanber sig förslag på vita cis-män när man sammanställer listor. Däremot kan det kanske ytterligare illustrera riskerna med att överhuvudtaget göra listor på människor med ras som en avgörande faktor.

Rättviseförmedlingen har svarat på kritiken den senaste veckan med att listan inte har sammanställts eller tillrättalagts av organisationen. Alla tips från allmänheten har kvalat in. Men när Rättviseförmedlingen lämnar över listan till regeringen går man också i god för att den är relevant.

Kulturminister Alice Bah har svarat på kritiken med att påstå: ”Jag konstaterar att många känner sig hotade när konkurrensen hårdnar och gräddfilerna försvinner.” (DN 16/10)

Vad har Kulturministern för grund för att hävda att sådana gräddfiler har funnits inom statens verksamhet? Och hur ska man förstå att vissa grupper inte tar större plats eller inte återfinns alls på Rättviseförmedlingens lista? Är det slut med gräddfiler även för dem?

 

Paulina Neuding

Chefredaktör för det borgerliga samhällsmagasinet Neo, som i dagarna kommer ut med sitt sista nummer.