Förra veckan fälldes SVT:s film om Srebrenica i Granskningsnämnden. Anmälningar visade att filmen som, enligt SVT, var "kollad i minsta detalj" var en partisk samling faktafel och vilseledande myter. Tidigare framförda av Milosevic, Seselj och andra krigsförbrytare och avvisade av Haag-tribunalen som "grova lögner". Likaså visade det sig att filmteamet som SVT kallade för "Europas främsta journalister" också inbegrep Europas mest aktiva folkmordsförnekare.
Vilka blev konsekvenserna? Inga. Vad fick SVT göra? Ingenting. Förutom en så kallad "pliktsändning" där man på några korta sekunder offentliggjorde Granskningsnämndens beslut. Det är allt. Och det är inte rimligt. Fallet med denna film förklarar varför.
Kartläggningen som Bosniska akademiker gjort visar att fem av de inblandade i filmen öppet har förnekat folkmord. Två inblandade samarbetar med, är rådgivare och konsulter åt två av det mest aggressiva folkmordsförnekande nätverken, också kartlagt i detalj. En är anklagad för att ha drivit våldtäktsläger i kriget. En annan har stolt producerat "böcker som systematiskt spräcker myten om folkmordet i Srebrenica". Huvudexperten har öppet förnekat folkmord länge och ett av huvudvittnena är en av Ratko Mladics bästa vänner och den person som har anklagats ha hjälpt Mladic gömma sig undan rättvisan. Är inte den informationen nödvändig om man vill förstå vems teorier filmen oreserverat framförde? Borde den inte då varit med i pliktsändningen?
Den här filmen påstod också att bara "2 000 människor avrättades i Srebrenica". Resten dödades "i någonting som liknar en konventionell militär operation". Med andra ord var Srebrenica, enligt filmen, en hämnd för oförrätter begångna av den bosniska armén och inget folkmord. Eftersom en spontan hämnd innehåller juridiskt sett inget uppsåt att "förinta en hel grupp", det som är villkor för folkmord. Haag-tribunalen kallade detta för "mest lögnaktiga påstående".
Norska Helsingfors-kommittén menade också att filmen förnekade folkmord, kanadensiska Institute for Research of Genocide kallade den för "serbnationalistisk ...folkmordsförnekande propaganda", norska publicistnämnden fällde filmen, norska Granskningsnämnden fällde, svenska Granskningsnämnden fällde. Den svenska Granskningsnämnden konstaterade (oenigt) att "filmen i sin helhet inte kan anses framföra budskapet att... Srebrenica inte var ett folkmord" men (enigt) att det "förekom uttalanden... samt arkivklipp... som kan ses som ifrågasättande eller förnekelse av folkmordet". Haag-tribunalen anklagade filmen för att "motsäga folkmordsdomar".
För att använda en liknelse med Förintelsen, vi såg alltså en film som med hjälp av Himmlers bästa vän och kretsen kring David Irving hävdar att det som hände i Auschwitz var en hämnd för judiska oförrätter. Och landets största mediebolag gick i god för uppgifter om att bara en fjärdedel av judarna har gasats ihjäl medan resten dog i "militära operationer". Är det rimligt att den enda åtgärd som SVT tvingas göra är att kort konstatera att "filmen fälldes"?
Att förneka folkmord måste bli en allvarligare sak. Sverige har ingen lag om det. Tanken är att trycket från allmänheten och det egna samvetet ska hindra människor från att göra det. Men uppenbarligen har inte alla samvete.
När andra länder upptäckte detta lagstiftade de mot folkmordsförnekelse. I dag finns ett sådant förbud i just i de länder som var direkt inblandade i eller berörda av Förintelsen. Vi behöver inte gå så långt. Men Sverige behöver åtminstone skärpa radio- och tv-lagen, som reglerar pliktsändningen. Granskningsnämnden bör ges möjlighet att ansvara för det meddelande som förmedlar fällningen. De som förnekar folkmord behöver ta det på betydligt större allvar.
JASENKO SELIMOVIC (FP
Statssekreterare vid arbetsmarknads departementet men skriver här i egenskap av folkpartist
