Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Riskabel övertro på adhd-medicinering

"Hjälper medicinering barn med en adhd-diagnos att med framgång växa upp till välmående och välfungerande vuxna?", frågar sig Robert Whitaker. Foto: Thinkstock Images

Då medicinering av barn med adhd har blivit en så utbredd praxis, i USA och ett stort antal andra länder - bland annat Sverige - måste vi i dessa samhällen ställa oss följande fråga: "Visar forskningen att sådan medicinering hjälper barn med en adhd-diagnos att med framgång växa upp till välmående och välfungerande vuxna?"

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Under 1990-talet sjösatte USA:s nationella institut för psykisk hälsa, NIMH, den så kallade MTA-studien för att besvara denna fråga. Efter 14 månader befanns ett "omsorgsfullt" bruk av centralstimulantia "överträffa" beteendeterapi vad gällde att lindra adhd:s kärnsymptom. Detta rön togs som ett första bevis på att centralstimulerande medel hade en långsiktigt gynnsam verkan. NIMH-forskarna fortsatte dock att följa barnen och efter tre års tid var "läkemedelsbruk en signifikant markör, men inte för ett gynnsamt utfall utan för en försämring av tillståndet". Efter sex år var utfallet detsamma. Medicinering kunde "kopplas till både förvärrad hyperaktivitet/impulsivitet och förstärkta tendenser till trotssyndrom", samt högre grad av "generell funktionsnedsättning". Dessutom före-föll medicinering medföra ökad risk att drabbas av ångest och depression.

En av de deltagande forskarna, William Pelham, summerade MTA-rönen som följer: "Vi trodde att ju längre tid barnen medicinerades desto bättre utfall skulle vi se. Så var inte fallet. [Medicinering] medförde inga som helst fördelar. På kort sikt hjälper medicinerna barnen att uppföra sig bättre, på längre sikt gör de det inte. Och detta faktum bör föräldrarna få tydlig information om."

Andra långtidsstudier har visat liknande resultat. 2009 rapporterades från Australien att långvarig medicinering inte var fördelaktigt på något funktionellt plan, tvärtom utpekades de medicinerade barnen i långt högre grad som lågpresterande av sina lärare. En senare kanadensisk studie av uppemot 10 000 ung- domar i Quebec fann att långvarigt läkemedelsbruk var kopplat till "en förhöjd risk bland pojkarna att hoppa av skolan och en måttligt förhöjd risk bland flickorna att diagnosticeras med någon psykisk eller affektiv störning". Quebec-studien föranledde en artikel i tidskriften Nature om att "en allt större bevisning pekar på att medicinering inte medför någon varaktig förbättring av elevernas skolarbete eller -prestationer".

En enda aktuell studie kan tolkas som belägg för läkemedlens långsiktiga nytta och den är svensk. I en genomgång av svenska registerdata identifierade forskare från Karolinska institutet och Storbritannien 25 656 personer över femton år med diagnosen adhd och fann att dessa ungdomar och vuxna under perioden 2006 till 2009 blev mer brottsbenägna om de slutade ta medicinerna.

Den svenska studien har dock uppenbara brister. Till skillnad från MTA-studien följde den inte barnen från den initiala diagnosen och upp i tonåren. Det handlade här om en äldre patientgrupp. Än viktigare var att enbart fyra procent behandlades med adhd-medicin kontinuerligt under fyraårsperioden. 53 procent tog medicin sporadiskt under perioden och det var i denna grupp man funnit "en signifikant förhöjd risk att fällas för brott". Detta är av stor vikt då en lång rad studier har visat att ungdomar som slutar ta sina adhd-mediciner under en kort efterföljande period faller in i ett påtagligt sämre uppträdande. Denna försämring tolkas dock, åtminstone i stort, som abstinens- eller utsättningsbesvär. I studien specificeras inte heller brottsbenägenheten bland de 43 procent som under perioden inte tog några adhd-mediciner alls, vilket torde vara avgörande uppgifter för att rimligen kunna bedöma om medicinerna minskar kriminaliteten bland tonåringar och vuxna med adhd.

Medicinering av barn med adhd utgör självfallet djupgående ingrepp i deras liv. Denna ytliga genomgång av utfalls- litteraturen påvisar, om inget annat, bristen på robust bevisning för att medicinerna skulle vara till långsiktigt gagn för barnen, vilket beklagligt nog inte är allmänt känt. Skälet till det är naturligtvis att sådana rön hotar en medicinsk praxis som det psykiatriska etablissemanget i USA har drivit igenom (och exporterat till åtskilliga länder). I en aktuell broschyr från USA:s psykiatrikerförbund som riktar sig till föräldrar till barn med adhd tar man visserligen upp MTA-studien, men då enbart resultaten efter fjorton månader för att betona nyttan av centralstimulerande mediciner.

Broschyrens läsare får ingenting veta om utfallen efter tre respektive sex år, som tvärtom vittnar om en behandling helt utan fördelar. Medlen kan vidare orsaka en lång rad biverkningar och om samtidigt inga bestående fördelar kan beläggas uppstår naturligtvis en berättigad oro över att de i slutändan kanske gör mer skada än nytta.

Så när man i Sverige och annorstädes nu börjar diskutera medicineringen av de barn som befunnits vara "hyper- aktiva" eller "ouppmärksamma" i skolan får man hoppas att samhällsdebatten låter sig informeras av den faktiska forskningen inom fältet.

 

Översättning: Mikael Fant

 

Robert Whitaker

Pulitzerprisnominerad vetenskapsjournalist och författare till "Pillerparadoxen". Han föreläser på måndag och tisdag på ABF i Stockholm.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!