"Hjälper medicinering barn med en adhd-diagnos att med framgång växa upp till välmående och välfungerande vuxna?", frågar sig Robert Whitaker. Foto: Thinkstock Images
"Hjälper medicinering barn med en adhd-diagnos att med framgång växa upp till välmående och välfungerande vuxna?", frågar sig Robert Whitaker.  Foto: Thinkstock Images

Riskabel övertro på adhd-medicinering

Publicerad

Då medicinering av barn med adhd har blivit en så utbredd praxis, i USA och ett stort antal andra länder - bland annat Sverige - måste vi i dessa samhällen ställa oss följande fråga: "Visar forskningen att sådan medicinering hjälper barn med en adhd-diagnos att med framgång växa upp till välmående och välfungerande vuxna?"

Expressen getinglogga
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Under 1990-talet sjösatte USA:s nationella institut för psykisk hälsa, NIMH, den så kallade MTA-studien för att besvara denna fråga. Efter 14 månader befanns ett "omsorgsfullt" bruk av centralstimulantia "överträffa" beteendeterapi vad gällde att lindra adhd:s kärnsymptom. Detta rön togs som ett första bevis på att centralstimulerande medel hade en långsiktigt gynnsam verkan. NIMH-forskarna fortsatte dock att följa barnen och efter tre års tid var "läkemedelsbruk en signifikant markör, men inte för ett gynnsamt utfall utan för en försämring av tillståndet". Efter sex år var utfallet detsamma. Medicinering kunde "kopplas till både förvärrad hyperaktivitet/impulsivitet och förstärkta tendenser till trotssyndrom", samt högre grad av "generell funktionsnedsättning". Dessutom före-föll medicinering medföra ökad risk att drabbas av ångest och depression.

En av de deltagande forskarna, William Pelham, summerade MTA-rönen som följer: "Vi trodde att ju längre tid barnen medicinerades desto bättre utfall skulle vi se. Så var inte fallet. [Medicinering] medförde inga som helst fördelar. På kort sikt hjälper medicinerna barnen att uppföra sig bättre, på längre sikt gör de det inte. Och detta faktum bör föräldrarna få tydlig information om."

Andra långtidsstudier har visat liknande resultat. 2009 rapporterades från Australien att långvarig medicinering inte var fördelaktigt på något funktionellt plan, tvärtom utpekades de medicinerade barnen i långt högre grad som lågpresterande av sina lärare. En senare kanadensisk studie av uppemot 10 000 ung- domar i Quebec fann att långvarigt läkemedelsbruk var kopplat till "en förhöjd risk bland pojkarna att hoppa av skolan och en måttligt förhöjd risk bland flickorna att diagnosticeras med någon psykisk eller affektiv störning". Quebec-studien föranledde en artikel i tidskriften Nature om att "en allt större bevisning pekar på att medicinering inte medför någon varaktig förbättring av elevernas skolarbete eller -prestationer".

En enda aktuell studie kan tolkas som belägg för läkemedlens långsiktiga nytta och den är svensk. I en genomgång av svenska registerdata identifierade forskare från Karolinska institutet och Storbritannien 25 656 personer över femton år med diagnosen adhd och fann att dessa ungdomar och vuxna under perioden 2006 till 2009 blev mer brottsbenägna om de slutade ta medicinerna.

Den svenska studien har dock uppenbara brister. Till skillnad från MTA-studien följde den inte barnen från den initiala diagnosen och upp i tonåren. Det handlade här om en äldre patientgrupp. Än viktigare var att enbart fyra procent behandlades med adhd-medicin kontinuerligt under fyraårsperioden. 53 procent tog medicin sporadiskt under perioden och det var i denna grupp man funnit "en signifikant förhöjd risk att fällas för brott". Detta är av stor vikt då en lång rad studier har visat att ungdomar som slutar ta sina adhd-mediciner under en kort efterföljande period faller in i ett påtagligt sämre uppträdande. Denna försämring tolkas dock, åtminstone i stort, som abstinens- eller utsättningsbesvär. I studien specificeras inte heller brottsbenägenheten bland de 43 procent som under perioden inte tog några adhd-mediciner alls, vilket torde vara avgörande uppgifter för att rimligen kunna bedöma om medicinerna minskar kriminaliteten bland tonåringar och vuxna med adhd.

Medicinering av barn med adhd utgör självfallet djupgående ingrepp i deras liv. Denna ytliga genomgång av utfalls- litteraturen påvisar, om inget annat, bristen på robust bevisning för att medicinerna skulle vara till långsiktigt gagn för barnen, vilket beklagligt nog inte är allmänt känt. Skälet till det är naturligtvis att sådana rön hotar en medicinsk praxis som det psykiatriska etablissemanget i USA har drivit igenom (och exporterat till åtskilliga länder). I en aktuell broschyr från USA:s psykiatrikerförbund som riktar sig till föräldrar till barn med adhd tar man visserligen upp MTA-studien, men då enbart resultaten efter fjorton månader för att betona nyttan av centralstimulerande mediciner.

Broschyrens läsare får ingenting veta om utfallen efter tre respektive sex år, som tvärtom vittnar om en behandling helt utan fördelar. Medlen kan vidare orsaka en lång rad biverkningar och om samtidigt inga bestående fördelar kan beläggas uppstår naturligtvis en berättigad oro över att de i slutändan kanske gör mer skada än nytta.

Så när man i Sverige och annorstädes nu börjar diskutera medicineringen av de barn som befunnits vara "hyper- aktiva" eller "ouppmärksamma" i skolan får man hoppas att samhällsdebatten låter sig informeras av den faktiska forskningen inom fältet.

 

Översättning: Mikael Fant

 

Robert Whitaker

Pulitzerprisnominerad vetenskapsjournalist och författare till "Pillerparadoxen". Han föreläser på måndag och tisdag på ABF i Stockholm.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag