Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Risk för socialisering av privat ägande

"Det är länge sedan ett så långtgående ingripande i den fria företagsamheten torgförts av en svensk regering", skriver Kjell-Olof Feldt. Foto: Lars Pehrson / Svd / Tt

Jonas Sjöstedt har fått en hel regering att anvisa hur enskild egendom helt gratis kan bli offentlig, skriver Kjell-Olof Feldt.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Den rödgröna regeringen har, tillsammans Vänsterpartiet, tillsatt en utredning som ska göra slut på "vinstjakten i välfärden" (citat Jonas Sjöstedt) med ny lagstiftning.

Givetvis finns det anledning att förhålla sig kritisk till att det uppenbarligen går att göra snabba pengar inom skola, vård och omsorg.

Särskilt riskkapitalbolagens uppköp och nyetableringar har stärkt misstanken att välfärdsmarknaderna ger utrymme för kortsiktig ackumulation av kapital som sedan säljs vidare. För staten och kommunerna är detta i så fall genant eftersom de har fastställt marknadsvillkoren, till exempel storleken på skolpengen och ersättningen per vårdad, som avgör intäkterna och kvalitetskrav som bestämmer kostnaderna.

Före fjolårets val verkade det som om en riksdagsmajoritet var ense om att dessa villkor måste stramas upp, både vad gäller prissättningen vid upphandlingar och kvalitetskraven generellt för välfärdstjänster. Dessutom fanns en idé om att nya tillstånd för skoletableringar skulle kräva försäkringar från ägarna om att de hade ett långsiktigt perspektiv för sitt skolinnehav. Men om de ändå kunde göra vinst var det ägarnas sak att avgöra hur den skulle användas.

Det är möjligt att Socialdemokraterna och Miljöpartiet anser att de fortfarande står för denna uppgörelse. Men direktiven för den nya utredningen pekar åt ett annat håll. Utredaren ska utgå från att staten har dispositionsrätten över all vinst som uppstår i ett så kallat välfärdsföretag. Han ska lägga förslag som hindrar privata utförare av alla slags offentligt finansierade välfärdstjänster att göra vinst som de själva kan disponera, utöver en skärv som avgörs av vad staten betalar i ränta på sin upplåning. Det spelar ingen roll om skolan eller vårdhemmet är välskött och uppfyller alla kvalitetskrav vad gäller exempelvis bemanning och så kallad brukarnöjdhet. Uppstår ändå ett överskott måste det "i huvudsak" återinvesteras i verksamheten. I den andan uppmanas utredaren att pröva om staten kan förbjuda företag att minska personalkostnader om avsikten är att "göra vinst". Det är länge sedan ett så långtgående ingripande i den fria företagsamheten torgförts av en svensk regering.

Direktiven innehåller ett annat problem som inte alls berörs. Idén i sexpartiuppgörelsen om ägarnas långsiktiga bindning till sina skolföretag avser bara tillstånd för nyetableringar. Men någon sådan gräns sätts inte för utredningen. Den gäller alla existerande skolföretag.

I fjol fanns drygt 900 grund- och gymnasieskolor organiserade som aktiebolag, med 150 000 elever. De har alla statens tillstånd att bedriva utbildning, vilket måste betyda att de har uppfyllt alla krav som denna stat ställer på svenska skolor och deras ägare. Många av dem har vid det här laget varit verksamma i minst ett eller två decennier. Rimligen har dessa ägare investerat inte bara sin egen tid och kraft utan också egna eller lånade pengar. Åtminstone några måste ha gjort det därför att de litade på att staten skulle hålla sin del av avtalet. Så länge de uppfyllde lagens krav skulle de få fortsätta även om de, liksom andra företagsägare, gjorde vinster som de förde över till sig själva.

Om regeringens intentioner med sin utredning genomförs, blir detta beteende olagligt. Att plöja tillbaka överskottet i bolagets egna kapital och hoppas på att det kommer tillbaka efter en lyckad försäljning går inte heller, eftersom pengarna måste gå till "verksamheten" och bokföras som kostnader. Utredningens direktiv är dessutom att lagstifta bort möjligheten att vid en försäljning återfå vinster, som hittills har kunnat lagras i företaget.

För några år sedan hade Vänsterpartiet en lösning på hur den privata välfärdssektorn skulle socialiseras utan att staten kunde beskyllas för att konfiskera enskild egendom. Partiets ekonomiska talesperson föreslog i en tidningsartikel att det skulle ske genom expropriation, det vill säga staten i en lagstadgad process köpte upp de privatägda företagen. Men partiets intresse för denna lösning slocknade när man fick se kostnaden, som beräknades bli ungefär 50 miljarder.

Jag förstår om Jonas Sjöstedt är belåten över att han fått en hel regering att anvisa hur enskild egendom kan bli offentlig utan att det kostar en krona. Men det finns en annan kostnad, som kan bestå av Sveriges anseende som rättsstat. Har regeringen funderat över vad den kan uppgå till?

Kjell-Olof Feldt

Samhällsdebattör och tidigare socialdemokratisk finansminister.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!