Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Riksdagens lägenheter bör säljas

Jesper Ahlgren. Foto: Timbro.
Kommunals fastighet på Sveavägen. Foto: Jessica Gow/Tt

Nu höjs röster för att staten ska äga fler egna lägenheter, så att politiker ska slippa bostadsbristen. I stället bör de politiskt kontrollerade lägenheterna säljas. Det skriver Jesper Ahlgren, chefekonom på Timbro.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Om en person som är minister och tjänar över 100 000 kronor i månaden tycker att det är rimligt att tänja såväl på sin egen moral som på befintliga regelverk för att komma åt en lägenhet i Stockholm säger det något om hur dysfunktionell vår bostadsmarknad är.

Hyresregleringen gör att kötiderna mäts i decennier. Priserna på bostadsrätter fortsätter att stiga snabbt. Och de lägenheter som finns att hyra i andrahand har svaga kontrakt och höga hyror.

För att undvika att ministrar sätter sig i beroendeställning till andra förespråkar nu många, från justitieminister Morgan Johansson till Expressens ledarsida, att regeringskansliet ska köpa fler egna lägenheter för att göra det enklare att flytta till Stockholm.

Förebilden är riksdagen som äger runt 250 lägenheter för att underlätta boendefrågan för ledamöterna. Argumentet är att om regeringskansliet också köpte egna lägenheter kunde ministrarna, liksom riksdagsledamöterna, slippa agera på den ordinarie bostadsmarknaden. Ska bara stockholmare kunna bli ministrar? undrar de retoriskt.

 

Det här argumentet brister på två avgörande punkter. För det första skapas det en intern maktkultur när lägenheterna ägs av den egna organisationen, där den som fördelar lägenheter får en särskild maktposition. För det andra är det fel att undanta lagstiftare från den situation de själva skapat.

För frågan som inte ställs är: Ska inte personer från andra delar av Sverige kunna ta jobb i Stockholm?

Enligt en undersökning från Stockholms Handelskammare har en tredjedel av de snabbväxande småföretagen problem att rekrytera på grund av bostadsbristen. Spotifys styrelseordförande anser att problemet är större i Stockholm än i något av de 57 andra länder företaget verkar. Decennier av misskött bostadspolitik drabbar alla, inte bara politiker. De som arbetar och driver företag drabbas rimligen i högre utsträckning av bostadsmarknadens problem eftersom de i högre grad kan antas sakna de kontakter – politikens valuta – som behövs för att gå före i kön.

I stället för att ministrar, i likhet med riksdagsledamöter, ska undantas från konsekvenserna av det dysfunktionella system de försvarar, bör gräddfilen avskaffas helt.

 

Riksdagens lägenheter bör säljas eller lämnas till bostadsförmedlingen. Ledamöterna bör agera på den vanliga bostadsmarknaden, precis som de lärare, forskare och hantverkare som kommer till Stockholm för att arbeta. Det är inte bara rätt, det skulle också öka sannolikheten att politiken faktiskt tog tag i det problem som alla är medvetna om finns.

Att fackföreningsledare ska få tillgång till stora, nyrenoverade hyresrätter i Stockholms innerstad tycks vara medlemmarnas önskemål. Men att landets ledande politiska företrädare undantar sig från övriga medborgares problem är inte rimligt.

 Självklart ska politiker behandlas annorlunda när rollen kräver det, vid särskilda behov av exempelvis säkerhet. Men att förtroendevalda genom egen försorg gjort det mycket svårt att få en bostad i Stockholm är inte skäl nog att bibehålla och utvidga gräddfilerna.

 

Jesper Ahlgren

Chefsekonom, Timbro

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!