DEBATT. Stockholm befinner sig just nu mitt i coronastormens öga. Trots att Stockholmsvården redan innan pandemin hade obefintliga marginaler – vilket vi upprepade gånger framfört – ställer vården nu om och vårdpersonalen ställer upp. Patienter söker med svåra andningsbesvär och skräck i ögonen. Vi träffar dem varje dag. Intensivvårdspersonal jobbar tolvtimmarspass instängda i rymdliknande dräkter. Personal inom äldrevården och hemtjänsten arbetar därtill med otillräcklig skyddsutrustning.
Vi slutar aldrig att förvånas över de felprioriteringar de styrande i region Stockholm gör. Trots att Stockholm är Sveriges rikaste region och trots att regeringen har lovat att täcka vårdens kostnader för coronapandemin har de styrande i region Stockholm nu fattat det märkliga beslutet att starta en gåvofond där privatpersoner och företag kan skänka pengar till regionen. Pengarna ska, enligt Finansborgarrådet Irene Svenonius, gå till inköp av utrustning, inventarier och läkemedel. Detta är problematiskt av flera skäl.
Ska vi vara beroende av donationsvilja?
Till att börja med undrar vi: ska vi vara beroende av gåvor från allmänheten för att få tillgång till utrustning och läkemedel? Arbetsgivarna tillsammans med myndigheter och politiker har det yttersta ansvaret att säkerställa att adekvat skyddsutrustning och tillräckligt med mediciner finns. Men i kristid sluter befolkningen upp och civilsamhället har visat prov på oerhörd kreativitet och anpassningsförmåga, till exempel genom att hjälpa till med tillverkning av skyddsvisir när de börjat sina. Detta är vi förstås tacksamma över, men det är helt oacceptabelt att vården ska vara beroende av allmänhetens donationsvilja.
Regionens styre i Stockholm väljer att i stället för att låta ideella initiativ organisera sina bidrag självständigt, konkurrera med en gåvofond dit företag och privatpersoner kan skänka pengar. Man erbjuds alltså att i stället för att leta upp ett lokalt ideellt projekt, där hjälpen kommer att nå de behövande på en gång, göra en donation rätt in i regionens kassa där det är oklart vad pengarna kommer att användas till och om de faktiskt når fram.
Grundpelarna har prioriterats bort
Region Stockholm har under åratal aktivt prioriterat bort sjukvårdens grundpelare, vårdcentralerna och akutsjukhusen, till förmån för närakuter, vårdval och nätläkarbolag. Detta har lett till att svårast sjuka och sköra patienterna inte får den vård de behöver. Vad är det som säger att ovanstående donationer inte kommer finansiera ovanstående felprioriteringar?
När de styrande tvingas förklara vad pengarna i detalj ska gå till har de inget svar. Att inte öronmärka de pengar de får in i en gåvofond innebär i praktiken en direkt donation till regionens kassa. Deras prioriteringar är i allra högsta grad politiskt styrda. Det skapar en påtaglig risk för företagslobbyism och skadar förtroendet för skattefinansierad vård.
Vad händer efter coronakrisen?
Vem ska ta hand det enorma berg av annan sjukvård vi nu skjuter på? Den slutkörda personalen med indragen semester och massor av övertid? Fortfarande finns inga indikationer på att man efter coronakrisen kommer att dra tillbaka de massiva sparkrav som ligger på regionens akutsjukhus. Planen är fortfarande att vi ska bli flera hundra färre på respektive akutsjukhus, att återinföra anställningsstopp och att verkställa massvarsel på Karolinska sjukhuset. Planen är fortfarande att ge vårdcentralerna en svältbudget.
Så i stället för att be Stockholms befolkning och företag om pengar är det dags att inse vilken patientosäker och personalfientlig verklighet som väntar när pandemin blåst över och göra något åt det. Det finns sedan länge ingen plats för fler fruktansvärda felprioriteringar.
Av Akil Awad
Specialistläkare och initiativtagare till Stockholms sjukvårdsupprop
Laura Björnström
ST-läkare och initiativtagare till Stockholms sjukvårdsupprop
