Samtidigt som Zimbabwes president Robert Mugabe började jaga oppositionella rullade de svenska biståndsmiljonerna in i hans kassakista. Foto: AP
Samtidigt som Zimbabwes president Robert Mugabe började jaga oppositionella rullade de svenska biståndsmiljonerna in i hans kassakista. Foto: AP

Resultatet av svenskt bistånd är diktaturregimer i Afrika

Publicerad
Uppdaterad
Zimbabwe framstår i dag som ett extremt exempel på politiskt vanstyre, men mycket pekar på att vi kan få se samma utveckling i andra afrikanska länder där Sverige i årtionden har stöttat auktoritära, odemokratiska regimer.
Det skriver i dag Bengt Nilsson, journalist, som kritiserar det biståndet.
Vi har bidragit till att odla fram diktatorer som Mugabe. Historiens dom över Sveriges stöd till våldsutövande despoter i Afrika kan bli mycket hård, anser Bengt Nilsson.
Expressen getinglogga
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.
Robert Mugabe är inte ensam skyldig till våldet och terrorn i Zimbabwe. Han har sedan sitt makttillträde 1980 haft en massiv uppbackning av utländska biståndsgivare. En av de viktigaste är Sverige.
Sedan det svenska stödet inleddes i början av 1980-talet har Zimbabwe tagit emot drygt 5,2 miljarder kronor från Sverige, och stödet fortsätter. Förra året uppgick det till 140 miljoner kronor.
Sida hävdar att dessa pengar inte når regeringen, men alla som har erfarenhet av biståndsarbete vet att man inte kan lita på det. Bland afrikanska despoter har biståndssvindel utvecklats till en skön konst.
Det svenska biståndet till Zimbabwe inleddes under den period då Robert Mugabe startade sin stora jakt på oppositionella i landet. Mellan 10 000 och 30 000 civila mördades i södra Zimbabwe mellan åren 1982 och 1987.
Jan Cedergren på Sida skrev 1983 i en artikel i tidningen Rapport från Sida: ”Det har aldrig varit tal om att avbryta biståndet. Ett så dramatiskt beslut vore en regeringsfråga. Svenska regeringar har hittills varit obenägna att använda biståndet som politiskt påtryckningsmedel.”

Att avbryta biståndet ansågs alltså mer dramatiskt än att fortsätta stödja en regering som mördade sina egna undersåtar. Sida och svenska UD kände naturligtvis till vad som hände i Zimbabwe, men tyckte uppenbarligen inte att det betydde något.
1985 konstaterade Sida: ”Zanu (Robert Mugabes parti) har stadfäst enpartistaten som mål. De sista Zapu-ministrarna (oppositionen) tvingades lämna regeringen i slutet av 1984.
Robert Mugabes terror pågick under hela 1980-talet.”
Det gjorde även det svenska biståndet.
I februari 1989 reste statsminister Ingvar Carlsson till Zimbabwe på officiellt besök. Han framhöll att ”Sverige och Zimbabwe allmänt står nära varandra”.

Det är nu dags att kritiskt omvärdera det svenska stödet till Zimbabwe och andra afrikanska stater. Med ett ytterst generöst bistånd har vi bidragit till att odla fram despotiska regimer som i dag gör allt för att förhindra framväxten av demokrati. Zimbabwe är det tydligaste, men absolut inte det enda exemplet på det.
Angola erövrade sin självständighet från kolonialmakten Portugal 1975. Gerillan MPLA installerade sig som regering, men hotades hela tiden av den Sydafrika- och USA-stödda rörelsen Unita. 1979–80 fick Angola ta emot 193 miljoner kronor från Sverige.
I sin presentation av Angola skrev Sida då: ”Landet erhåller omfattande stöd till sitt försvar från framför allt Kuba och Sovjetunionen”, ”Det politiska samarbetet med Sovjetunionen och dess allierade betonas av Angolas regering”, ”MPLA:s utveckling till ett ’statsbärande förtruppsparti’ fortsätter” och ”Kampanj mot ’småborgerliga tendenser’ präglar politikernas tal.”

Moeletsi Mbeki, känd sydafrikansk politisk analytiker citerades nyligen i internationell press. Hans analys gick ut på att SADC, samarbetsorganisationen för södra Afrika, sedan lång tid tillbaka har gett Robert Mugabe fria händer att förtrycka Zimbabwes folk.
Ledarna i SADC, menade Mbeki, ser den zimbabwiska oppositionen MDC som ett hot eftersom länderna i södra Afrika styrs av nationalistiska partier som skapades av en svart elit under den koloniala eran. De anser sig stå över de svarta massorna och vill inte veta av några demokratiska uppstickare som partiet MDC i Zimbabwe. ”Partier som Angolas MPLA och Sydafrikas ANC har gaddat ihop sig mot MDC”, sa Mbeki.

Vårt bistånd till södra Afrika har till stor del använts för att bygga upp totalitära stater där demokratin inte har en chans.
I Tanzania har socialistpartiet styrt ohotat i alla år. I Moçambique, Angola och Namibia sitter de gamla gerillarörelserna säkert i sadeln. Samma dystra situation har vi i Uganda och Etiopien, och i Kenya fuskade regeringen i senaste valet. Alla dessa regeringar har i flera decennier lojalt backats upp av Sverige.

I dag har vi en situation där de flesta länderna på kontinenten pliktskyldigast spelar upp en pjäs som kallas ”fria val” med någorlunda jämna mellanrum. Under tiden pågår förföljelse av den politiska oppositionen.
I en hårt hållen rapport kritiserades detta av Human Rights Watch i januari i år. HRW skriver: ”Genom att tillåta att envåldshärskare framställer sig som demokrater, utan några krav på att de ska upprätthålla civila och politiska rättigheter som gör demokrati meningsfull, underminerar USA, EU och andra inflytelserika länder mänskliga rättigheter över hela världen.”

Zimbabwe framstår i dag som ett extremt exempel på politiskt vanstyre, men mycket pekar på att vi kan få se samma utveckling i andra afrikanska länder
där Sverige i årtionden har stöttat auktoritära, odemokratiska regimer.
Där en folklig opposition med demokratisk förankring växer fram kommer makten att slå tillbaka. Det hände nyligen i Kenya, det hände i Etiopien för några år sedan, det händer i Zimbabwe just nu och det kan snart hända i Moçambique, Uganda eller Sydafrika.
Historiens dom över Sveriges stöd till våldsutövande despoter i Afrika kan bli mycket hård.

Bengt Nilsson
Bengt Nilsson är journalist med fokus på fattigdomsfrågor. Han har rest och arbetat i Afrika i 30 år och producerat flera program för Sveriges Television om Afrika och biståndsfrågor.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag