DEBATT. Under tisdagens presskonferens presenterades en rad nya åtgärder för att få bukt med coronaviruset. ”Vi måste nu ta ett gemensamt ansvar” meddelade Magdalena Andersson. Nu? Har inte det svenska folket tagit ett gemensamt ansvar i snart två hela år? Budskapet lämnar en bitter smak på tungan. Hela 81,4 procent av befolkningen över 12 år har redan tagit två doser vaccin och andelen är ännu större bland de myndiga medborgarna. Sa de inte att vi skulle få våra liv tillbaka om vi höll avstånd och kavlade upp?
Data från Sydafrika motiverar inte paniken
På pressträffen motiverades åtgärderna med en hotande ökning i smittspridningen i och med den nya virusmutationen Omikron. Virus (liksom det mesta som lever) vill leva och föröka sig och har därför en tendens att att bli lite snällare med tiden. Omikron är en ny variant som vi ännu inte vet så mycket om, men om vi ska tro data från Sydafrika, där mutationen funnits lite längre, så pekar allt på att Omikron inte är något undantag. Smittspridningen är hög men andelen som behöver sjukhusvård är 91 procent lägre, och dödligheten är lägre än någonsin.
Den liberala opposition som inte vaknar och motsätter sig förslaget förtjänar inte att kallas liberal.
När säsongsinfluensan var som värst 2017–2018 avled ca 14 personer per dag. När regeringen den 21/1 tillkännagav de nya restriktionerna avled ca fyra personer per dag av covid-19. Vad motiverar att man tummar på sina medborgares fri- och rättigheter för en sjukdom som har lägre dödlighet än en tuff influensavecka? Förväntas svensken ”hålla i och hålla ut” med restriktioner även för säsongsinfluensan i framtiden?
Vad handlar det om egentligen?
Det är respektlöst att motivera dessa omfattande inskränkningar på individers frihet med ökad smittspridning av ett virus vars dödlighet aldrig varit så låg som nu. Att regeringen inte heller ger något besked om vad man vill uppnå med restriktionerna gör att de skaver ännu mer. Kommer man avskaffa dem om smittspridningen går ned? Om smittspridningen inte går ned, men dödligheten fortsätter sjunka? Kanske handlar inte restriktionerna alls om folkhälsa, utan om att den nya regeringen vill signalera handlingskraft.
Under hela våren och sommaren poserade svenska folket med sina nystuckna armar på Facebook såväl som Instagram. Med varje foto som laddades upp tydliggjordes bilden av oss svenskar; vi tar ansvar för smittspridningen och varandra. Det var med förhoppning om att vi och våra medmänniskor skulle slippa insjukna och till löftet om att få vår frihet tillbaka som vi pallrade oss till närmsta vaccinstation.
Uppoffringarna är inte rimliga
De allra flesta av oss har försökt dra vårt strå till stacken och levt mycket begränsade liv de senaste två åren. Ungas gymnasietid har gjorts digital, äldre har inte fått träffa sina barnbarn på grund av besöksförbud på äldreboenden och vissa av oss har förlorat familjemedlemmar och tvingats hålla avstånd från närstående på begravningen. Det går inte längre att motivera den typen av uppoffringar. Ingen ska behöva ta ett sista farväl av en familjemedlem utan att kunna krama de som är kvar, ingen ska behöva tacka nej till att lösa korsord med sitt barnbarn eller ta studenten via zoom.
Enligt pandemilagen måste regeringens förslag om nya restriktioner lyftas till riksdagen inom en vecka. Individens rättigheter behöver försvaras. Den liberala opposition som inte vaknar och motsätter sig förslaget förtjänar inte att kallas liberal.
Av Sofia Hallonqvist
Vice ordförande Fria moderata studentförbundet
