REPLIK: "Skona skoleleverna från vidskepelse"

"Att vara vetenskapsman innebär att ha ansvaret att informera samtiden om sitt ämne i hela dess vidd!"

Det menar den amerikanske mikrobiologen Salvador Luria i sin artikel "Mikrobiologen och hans samtid" som publicerades i Bacteriological Reviews (Vol.32:401-3) året innan han fick nobelpriset i medicin 1969.

I artikeln uppmanar Luria sitt samfund, American Society for Microbiology, att avbryta det samarbete som sedan 1955 pågått med US Army Biological Laboaratories i Fort Detrick, eftersom forskningen där nu belagts med sekretess. Vad var det då som hade pågått?

I ett kongressprotokoll från 1963 (fortfarande tillgängligt i Kongressens bibliotek för den som sätter vikt vid sakargument) kan man läsa:

1. Kombinations-, rekombinations- och transformationsförsök med viruspartiklar och eller fragment av virusarvsmassa.

2. Utveckling av metoder för framkallande av mutationer och isolering av mutanterna.

3. Utforskning av genetiska förändringar i sådana virus som förorsakar "kroniska sjukdomar" (dvs. sådana virus mot vilka immunförsvaret är ineffektivt eller satt ur spel) samt utforskning av genetiska förändringar i de celler som infekteras av dessa virus.

4. Försök att isolera och rekombinera arvsmassor från olika
virus till ett "nytt" virus.

Inför budgetåret 1970 söker USA:s försvarsdepartement anslag av Kongressen för ett projekt som går ut på att inom fem till tio år skapa ett immunbristvirus för biologisk krigföring.
Eftersom den fortsatta forskningen var hemligstämplad vet vi inte hur det gick med det.

Vi vet däremot att världen ungefär tio år senare fick ett helt nytt virus, ett immunbristvirus som inte går att vaccinera sig mot.

Salvador Luria insåg tidigt att det skulle gå att skapa ett sådant virus, men att verksamheten bakom ett sådant projekt  hade stora förutsättningar att gå över styr och helt hamna utan kontroll.

I Expressen 6/2 får jag av journalisten Christoph Andersson  veta att jag gör affärer på en påhittad historia från kalla kriget.

I min DVD-utgåva "5 x Roy Andersson" del 1, finns filmen "Någonting har hänt". I del 2 finns extramaterial under rubriken "Brooklyn" som förklarar hur och varför filmen gjordes. Här finns inget påhittat, endast mycket sakliga men sorgliga fakta om vad den medicinska vetenskapen varit kapabel till.

När det gäller Stasi så tror jag nog att de varit inne i det amerikanska kongressbiblioteket och fritt kunnat läsa om verksamheten i Fort Detrick.

Att som vetenskapsman/kvinna informera sin samtid om sitt ämne i hela dess vidd verkar ingen av våra prominenta professorer i det medicinska etablissemanget anse vara nödvändigt. Enligt Salvador Luria är sådan underlåtelse, försummelse och passivitet att betrakta som aktiva handlingar.

Att som professor och statsepidemiolog Margareta Böttiger skriva förord till en bok om aids och acceptera publicering av en bild med en afrikansk grönapa i famnen på en svart man som en slags illustration till tesen om att aids uppstod i Afrika, men inte informera om att denna apa var det vanligaste försöksdjuret i hela forskarvärlden, där hon själv var en av de mest aktiva, är inte bara vilseledande. Det är djupt ohederligt. Övriga prominenta professorer på området har gjort sitt yttersta för att giltiggöra den klassiska devisen i romersk rätt "Qui tacet consentire viditur" (Den som tiger synes samtycka) och därigenom också de ställt sig i vidskeplighetens tjänst. Med denna attityd som ledstjärna har det för Socialstyrelsen varit möjligt att till svensk skolungdom och allmänhet prångla ut en rövarhistoria om att en apa kan ha bitit en afrikan och därigenom åsamkat mänskligheten aids.

Socialstyrelsen hade förmodligen förhoppningen att jag med mitt rykte som filmare skulle legitimera dessa galenskaper. Jag brukar läsa på ordentligt när jag åtar mig ett uppdrag och det tog en stund innan jag insåg hur galet det var. Socialstyrelsen har fått mycket information och kunskap för de pengar jag erhållit. Det är tråkigt att de inte vill använda sig av detta.

De första aids-fallen påträffades i New York och San Francisco ungefär samtidigt i början på 80-talet.

Samtliga av de första smittade var homosexuella män som från och med 1978 frivilligt hade medverkat som försökspersoner i experiment som gick ut på att skapa ett vaccin mot Hepatit-B.

I New York försiggick denna verksamhet på N.Y. Blood Center som fyra år tidigare hade öppnat en filial med namnet Vilab 2 i Robertsfield i Liberia på den afrikanska västkusten. Här utvecklades hepatitvaccin på chimpanser

I maj 1987 publicerar The Times en artikel som beskriver hur den uppblossande aids-epidemin i Centralafrika i början av 80-talet följde i spåren av WHO:s omfattande vaccinationskampanjer mot smittkoppor i dessa områden.

Mer information finns i min artikel "Vetenskapsmannen och vår tid", som finns på min hemsida.

Roy Andersson 

Regissör och filmproducent