DEBATT. Organtransplantationer räddar varje år livet på hundratals personer i Sverige. För andra blir det för sent. I vårt land dör en människa i veckan i väntan på organ som aldrig hann komma.
En njure, ibland en del av levern, kan skänkas av en levande donator. De allra flesta transplantationer bygger dock på att någon sagt ja till att skänka sina organ efter döden, för att ge nytt liv åt någon annan.
Beslutet om organdonation efter döden har alltid krävt ett öppet samtal människor emellan, men i ett land som präglas av en allt större kulturell mångfald ökar också behovet av tydlig vägledning från religiösa och kulturella ledare.
800 räddas årligen
Oavsett vilken nationalitet, kultur, folkgrupp eller religion man tillhör, så är risken för att någon gång i livet bli så sjuk att man själv behöver ett organ betydligt större än sannolikheten för att en dag kunna bli donator. Och när människor behöver ett organ för att överleva är det mycket ovanligt att de tackar nej. Varje år räddas omkring åttahundra svenskar av en transplantation medan färre än tvåhundra blir organdonatorer efter döden. Vi har all anledning att vara generösa mot varandra i detta.
Företrädare för de stora världsreligionerna islam, kristendom och judendom har vid flera tillfällen uttalat sig positivt om organdonation efter döden, men det betyder inte att frågan fått en färdig lösning.
I min reportagebok ”Ur döden liv” vittnar religiösa ledare om en fortsatt osäkerhet i vissa grupper kring organdonationsfrågor. Ofta rör det hur en avliden kropp får hanteras. Inom judendomen finns av tradition ett motstånd mot obduktion och mot organdonation efter döden, eftersom det anses viktigt att kroppen begravs hel. Inom islam finns tydliga regler om att den avlidnas kropp ska skötas som om den fortfarande var levande.
Hänvisade till religionen
I Storbritannien publicerades för ett par år sedan en fatwa i ämnet, ett vägledande råd från muslimska lärda. Fatwan gjorde klart att donation är tillåten från både levande och döda, om den räddar liv – vilket organdonationer gör – och om kroppen behandlas med respekt.
Men när trehundra brittiska muslimer samma år tillfrågades om sin syn på organdonation var nästan 40 procent emot. Närmare hälften av de som sa nej eller var tveksamma uppgav att de trodde att organdonation gick emot deras religion eller kultur.
Jag uppmanar företrädare för de religiösa samfunden till samling kring frågan om organdonation. Red ut de oklarheter som finns.
Även om ingen liknande undersökning har gjorts i Sverige såvitt jag vet, är frågan värd att tas på allvar. Vad behöver troende svenskar, eller svenskar av annan kulturell bakgrund, veta från vården om hur organdonationer går till? Vad behöver svensk vård veta om olika religiösa och kulturella gruppers behov och regelverk? En tydlig och öppen diskussion har förutsättningar att på sikt rädda liv.
Jag uppmanar företrädare för de religiösa samfunden till samling kring frågan om organdonation. Red ut de oklarheter som finns. Erbjud svensk vård och era egna församlingsmedlemmar den vägledning som behövs.
Sverige halkar efter
Sverige har lägre donationssiffror än många andra europeiska länder. Det krävs flera saker för att antalet organdonationer ska kunna öka i framtiden och ännu fler svenskar, oavsett tro och bakgrund, ska kunna räddas till livet. Det behövs en väl strukturerad och fungerande vård och en tydligare lagstiftning, vilket är på gång – och det brådskar. Men det krävs också kunskap och trygghet för att människor ska säga ja till donation av sina organ.
Redan 2003 skrev dåvarande ärkebiskop K G Hammar tillsammans med den katolske biskopen Anders Arborelius, rabbinen Philip Spectre och imamen Mahmoud Khalfi en debattartikel där de tog ställning för organ- och vävnadsdonation, vilket de kallade ”en handling välsignad av Gud”. I dag krävs ett omtag.
Av Lisa Kirsebom
Vetenskapsjournalist
Författare till ”Ur döden liv”, Natur & Kultur
Premium
Premium
Premium