Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Regeringens stora svek mot omvärlden

Lars Adaktusson.
Foto: Robin Aron
Margot Wallström.
Foto: Jonas Ekströmer/TT

Första gången i historien som ett EU-land vädjar om militär hjälp utmärker sig den svenska regeringen genom att erbjuda ett närmast genant bidrag.

Detta är ett svek mot det drabbade Frankrike och de länder som i Sveriges ställe nu måste axla ett större ansvar, skriver Lars Adaktusson.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Så kom då beskedet om hur den svenska regeringen tänker hantera Frankrikes vädjan om hjälp i kampen mot Islamiska staten. Vädjan formulerades efter de fruktansvärda terrordåden i Paris i november och är ett direkt resultat av att den så kallade försvarsklausulen i Lissabonfördraget aktiverats på begäran av Frankrike.

Klausulen innebär att EU:s medlemsländer ska ställa upp solidariskt för varandra, att varje medlemsland ska vara berett att hjälpa till med alla till buds stående medel om ett annat land utsätts för väpnat angrepp.

Försvarsklausulen ligger i linje med den solidaritetsklausul som finns i EU-fördraget och som slår fast att medlemsländerna ska hjälpa varandra vid exempelvis naturkatastrofer eller terroristattacker.

Trots att Sverige som nation är bunden att leva upp till de fördragsfästa utfästelserna om gemensam solidaritet har regeringen länge våndats och svävat på målet om hur det svenska svaret ska utformas. Strax efter terrordåden i Paris stod utrikesminister Margot Wallström i riksdagen och försökte tona ner Sveriges ansvar genom att citera delar av EU:s fördragstexter som handlar om den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhetspolitik.


Föreställningen att Sverige inte har några förpliktelser medan andra länder förväntas ge oss stöd om vi råkar illa ut har länge varit en bärande del av socialdemokratisk utrikespolitik. Från andra världskriget och framåt har socialdemokratiskt ledda regeringar placerat sig vid sidan av internationella kriser och låtit förstå att andra länder ska göra jobbet vad gäller ansvarstagande, kostnader och militära insatser.

Undantaget är ett antal FN-mandaterade missioner av fredsbevarande och humanitär karaktär där det politiska och säkerhetsmässiga risktagandet har varit starkt begränsat.

Just detta tänkande, att andra ska göra jobbet, präglar det svar som nu sent omsider formulerats vad gäller Frankrikes önskan om hjälp. Insatserna som den svenska regeringen erbjuder är sammantaget så begränsade att det inte ens ett riksdagsbeslut behövs.

Regeringen kan på egen hand fatta beslut om Herculesplan, flygtimmar och de två stabsofficerare som Frankrike erbjuds. Men det kommer i så fall att ske till priset av förlorad heder.


Första gången i historien som ett EU-land vädjar om militär hjälp utmärker sig den svenska regeringen genom att erbjuda ett närmast genant bidrag. I ett för Europa och världen utsatt läge väljer regeringen att bortse från de värderingar och den moraliska skyldighet som följer av internationell solidaritet och vårt svenska EU-medlemskap.

Detta är ett svek mot det drabbade Frankrike och de länder som i Sveriges ställe nu måste axla ett större ansvar. Beslutet är ett dessutom ett svek mot USA som uttryckligen bett om assistans i form av svenska Gripenplan och som leder den internationella koalitionen mot Islamiska staten.

Men framför allt är den svenska regeringens eländiga besked ett svek mot alla de oskyldiga människor som riskerar att våldtas, torteras och slaktas av barbariska islamister och deras mordpatruller i Irak och Syrien. Det är ingen tvekan om att det sedan lång tid pågår allvarliga folkrättsliga övergrepp som brott mot mänskligheten och folkmord i spåren av Islamiska statens härjningar och den bottenlösa ondska som världen inte på lång tid upplevt motsvarigheten till.

Detta måste få ett slut.

Därför är det värt att påminna om att det 60-talet länder som i detta nu deltar i koalitionen mot Islamiska staten gör det, inte för att hämnas och ta människoliv, utan för att rädda oskyldiga människors liv. Faktum är att de minoritetsgrupper i Irak och Syrien som är offer för övergreppen och den etniska rensningen dagligen lever under dödshot, etnoreligiösa grupper som assyrier/syrianer/kaldéer hotas av utrotning.

Det är i detta perspektiv den svenska regeringens agerande dessvärre måste ses. Det är i detta perspektiv som regeringens svar till världssamfundet och de satsade 40 miljonerna ska bedömas.


Att som Margot Wallström då lyfta fram "folkrättsliga oklarheter" och ett eventuellt ökat terrorhot här hemma som faktorer bakom det svenska beslutet blir närmast cyniskt.  Men det blir också politiskt förkastligt eftersom beskedet i klartext innebär att fler terrorhot mot Sverige ger färre svenska resurser i den internationella koalitionen mot IS.

Slutsatsen av den svenska regeringens oförmåga att hantera världssamfundets vädjanden om solidaritet måste bli att allianspartierna nu aktivt ingriper. För Sveriges bästa, för vår internationella trovärdighet och för alla de oskyldiga som hotas av terrorn är det angeläget att regeringens beslut stoppas.

Med de politiska verktyg som står till buds i riksdagen bör allianspartierna tillsammans agera så att de önskemål som förts fram av Frankrike kan tillmötesgås. Klarar inte den sittande regeringen att fatta beslut för Sveriges och Europas bästa i en för världen allvarlig situation måste övriga partier och riksdagen ta ansvar.


Lars Adaktusson 

(KD) Europaparlamentariker