Alliansen varnade redan inför valet i september för den nu uppkomna situationer och faran med att inte förbereda ett regeringsalternativ innan valet. Att i stället lova allt till alla och finansiera dessa löften med kraftigt höjda skatter på jobb och företagande är fel väg att gå för Sverige. Detta leder till färre jobb, dämpad tillväxt och att fler människor riskerar att bli beroende av bidrag.
Regeringen har sedan den tillträdde betraktat kulturpolitiken som en tävlan om vem som ger mest i bidrag till olika projekt. Sanningen är dock den att politiken i dess helhet hänger ihop. Riksdagens utredningstjänst har beräknat vad de höjda arbetsgivaravgifter och skatter som regeringen föreslagit skulle innebära för kulturen i vid bemärkelse inklusive kreativa och kulturella näringar. Totalt ökar kostnaderna med 2,26 miljarder kronor årligen. Kostnadsökningen för sektorn är med andra sex gånger större än de ökade bidragen, 365 miljoner extra, som regeringen tillför.
Gemensamt för många av våra museum, konsthallar och idrottshallar är att dessa i dag driver kommersiell verksamhet i form av restauranger, affärer, guidade visningar, event och föreläsningar. I dessa sektorer jobbar många ungdomar under 25 år och en kraftigt höjd arbetsgivaravgift för dessa skulle drabba dessa sektorer mycket hårt. Detta är ett exempel bland många som åskådliggör att politiken i dess helhet hänger intimt samman.
Under de åtta år som Sverige styrdes av en alliansregering lades grunden för en ny och modern kulturpolitik. Detta innebar ett medvetet och systematiskt arbete för att skapa nya arenor för kulturen, det som i kulturpropositionen ”Tid för kultur” sammanfattades i begreppet aspektpolitik. Det syftade till att kulturpolitiken ska samspela med samhällsområden som utbildning, näringsliv, regional tillväxt, hälsa och miljö. Kulturen är en aspekt inom alla politikområden som bidrar till samhällsutvecklingen.
Den kulturpolitiska debatten har under senare år präglats av att vissa grupper varnat för tanken att kulturen skall vara nyttig ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Låt oss från alliansen vara mycket tydliga i detta att kulturen har ett självklart egenvärde och skall vara en fri kraft i ett demokratiskt samhälle. Det finns här en parallell till forskarvärlden där vissa talar om universiteten som tillväxtmotorer i ett län. Den politiska utgångspunkten för såväl forskarvärlden som kultursektorn är att dessa skall vara fria och har ett stort egenvärde. Denna frihet är samtidigt en förutsättning för att skapa den dynamik som i förlängningen bidrar till jobb och välfärd. Det finns inget motsatsförhållande mellan att å ena sidan bejaka kulturens egenvärde och självständighet och att samtidigt tala om dess betydelse för jobb och tillväxt. Dessa båda förhållningssätt är två sidor av samma kulturpolitiska mynt och det är viktigt att kulturen får ta större plats inom alla samhällssektorer.
Alliansen kommer fram till valet att ta debatten mot de som vill att politik bara skall handla om vem som ger mest i bidrag till olika projekt. Sjuttiotalets vänsterpolitiskt färgade kulturpolitiska perspektiv står i detta sammanhang mot en mer modern förståelse av att politiken i dess helhet hänger ihop. Det är vår gemensamma övertygelse att den bästa politiska satsning vi kan göra inom kulturutskottets viktiga områden är att lyfta våra områdens delvis outnyttjade potential och samtidigt säga nej till 2,26 miljarder i höjda skatter.
Per Bill
Ordförande i riksdagens kulturutskott
(M)
Per Lodenius
Ledamot i kulturutskottet
(C)
Lars- Axel Nordell
Ledamot i kulturutskottet
(KD)
Bengt Eliasson
Ledamot i kulturutskottet
(FP)
