Nu stod de där på podiet igen. Löfven, som i september på Medborgarplatsen önskade ett Europa utan murar, och Romson, vars parti skulle verka för en ännu starkare asylrätt för det fall man hamnade i regeringsställning. Så låter det inte längre.
Tillfälliga uppehållstillstånd även för barn och barnfamiljer, skärpta krav för familjeåterförening, ID-kontroller på samtliga tåg och båtar till Sverige. Och så vidare. Med andra ord: allt som kan tas bort utan att bryta mot EU-rätten, ska tas bort.
Jag förstår Miljöpartiets dilemma. De vill kvarbli i regeringsställning för att kunna påverka Socialdemokraterna, men tvingas samtidigt kompromissa.
Det kommer dock alltid en punkt efter vilken man inte med hedern i behåll kan förklara sina val. Det är svårt att se att den punkten inte skulle vara passerad nu. Och Åsa Romson grät. Jag förstår henne.
Tillfälliga uppehållstillstånd var inhumant, dyrt och omständligt redan för en månad sedan. Det är inte annorlunda i dag. Ändå ska det nu även gälla för barn och barnfamiljer. Effekten blir att tusentals unga liv i Sverige hålls på halster, att Migrationsverket tvingas till ännu fler nya och kostsamma prövningar efter tre år, och att alla de barn som kunde räkna med en framtid i Sverige nu ska behöva frukta för hur deras liv ska se ut i framtiden.
Hur ska de kunna lära sig språket med ett överhängande utvisningshot, och varför ska de ägna tid och kraft åt att komma in i skola och andra sammanhang de kan ryckas ifrån? Jag vet inte, och det vet nog varken Stefan Löfven eller Åsa Romson heller. För de ville ju inte ha dem fram till för en månad sedan.
I tider av panik behöver vi politiker som inte agerar i panik. I stället har vi fått en regering som inför förslag de inte själva tror på.
Läget är otroligt ansträngt, och förändringar behövs. Men det är ovärdigt att börja med öppenhet och solidaritet, två grundpelare som har gjort Sverige till ett stort och vackert land. Ändringar i plan- och bygglagen, statliga lån till minusränta, snabbförfarande för de barn som ändå regelmässigt beviljas uppehållstillstånd, minskade krav på mottagandet: det finns flera saker man hade kunnat diskutera i stället för att aktivt försöka förhindra skyddsbehövande att nå Sverige.
Om det nu var så att vår öppenhet var något man till varje pris ville försvara. Men icke. Istället angrips rättigheter för de som flytt just en avsaknad av rättigheter. Det är att sparka mot redan liggande.
De flyktingar som nu efter en farlig, dyr och mödosam flykt lyckats ta sig till Öresundsbron, kommer krävas på ID-handlingar för att få komma till Sverige och söka asyl. Därmed kommer sannolikt afghanska barn, somalier samt en del eritreaner och irakier att behöva stanna i Danmark. Som i sin tur kommer behöva stänga gränsen mot Tyskland, som i sin tur behöver vidta åtgärder. En reverserad dominoeffekt som riskerar att skapa en ohållbar situation vid EU:s yttre gränser.
Det är dessutom början på en farlig spiral när man följer upp verkningslösa restriktiva förslag - som tillfälliga uppehållstillstånd - med ännu restriktivare förslag. Vem vet var det slutar, vem har vett att säga stopp?
Det finns anledning att påminna om varför de mänskliga rättigheterna kom till, och varför det europeiska samarbetet bygger på att länder strävar åt samma håll: man har en gång upplevt konsekvenserna av motsatsen. Av när människor berövades sina rättigheter på grund av härkomst, av när länder inte kunde samarbeta.
70 år efter andra världskriget ska nu Sverige göra vad vi kan för att hindra skyddsbehövande inträde. Människor ska kontrolleras och urskiljas på svenska tåg. ID-handlingar ska avgöra. Minnet är kort.
Viktor Banke
Asylrättsjurist
Premium
Premium
Premium