Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Regeringen rusar mot krisens brant

Inga förutom S, och deras närstående organisationer, tror på Magdalena Anderssons glädjekalkyler, skriver Emil Källström. Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Emil Källström är ekonomisk-politisk talesperson för Centerpartiet. Foto: ALEXANDER LARSSON VIERTH/TT

Magdalena Anderssons valfläsk kan bli dyrare än väntat. 80-talets överhettning och den djupa kris som följde på 90-talet får inte upprepas, skriver Emil Källström, ekonomisk-politisk talesperson för C.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

I dag är det exakt 30 år sedan "Svarta måndagen", dagen då börser över hela världen föll dramatiskt. Det finns all anledning att blicka bakåt och dra lärdom av historien, inte minst för den rödgröna regeringen.

Under det sena 80-talet förde Socialdemokraterna en alltför expansiv finanspolitik mitt i en brinnande högkonjunktur. Resultatet är en sorglig period i svensk politisk och ekonomisk historia. Köpfesten slutade med baksmälla – en enorm finanskris i början av 90-talet. Folk tvingades lämna hus och hem när ekonomin kraschade.

Känns det igen? Med 40 miljarder i påhittat reformutrymme och en lång rad underfinansierade satsningar i budgeten riskerar Magdalena Andersson nu att återupprepa partiets gamla synder. När Konjunkturinstitutet nyligen presenterade sin bedömning av konjunkturläget var passningen till finansministern glasklar: Sluta elda på ekonomin med reformer som inte är finansierade.

Det är en bedömning som i princip alla oberoende bedömare i Sverige delar. Inga förutom Socialdemokraterna, och deras närstående organisationer, tror på de glädjekalkyler finansministern presenterat. Ingen oberoende expert applåderar regeringens orimliga mängd valfläsk på toppen av en högkonjunktur. 

Konjunkturinstitutet konstaterar att "regeringens kraftigt underfinansierade budget" inte bedöms ligga i linje med överskottsmålet. Det är häpnadsväckande. Inte enbart för att regeringen inte sköter statens finanser, utan också för att man samtidigt helt undviker att ta tag i de strukturella problem som avgör Sveriges långsiktiga konkurrenskraft.

600 000 förlorade jobbet

1990 drabbades Sverige av en kris som dittills inte skådats sedan 1930-talet. Under den period som föregick krisen hade den svenska ekonomin i hög fart gått in i en överhettad högkonjunktur – påeldad av S. Sysselsättningen sjönk i början av 90-talet med nära 600 000 personer. 

Låt oss inte göra om de misstagen. Vi måste hushålla med skattepengarna och sätta fokus på strukturella reformer som stärker tillväxten och gör oss redo för en kommande lågkonjunktur. Det vi däremot inte ska göra är att lägga pengar på ineffektiva åtgärder, slösaktiga subventioner och snedvridande bidrag som inte skapar jobb eller minskar klyvningen.

Det är nu, när de goda tiderna ger oss medvind, som vi har chansen att genomföra de reformer som krävs för att stoppa klyvningen, mellan de som har jobb och de som är arbetslösa, mellan inrikes och utrikes födda, mellan stad och landsbygd. Utmaningarna är svåra men inte omöjliga.

Det var inte förrän krisen bröt ut på 90-talet som svensk politik samlade sig för att genomföra den tidens viktigaste strukturreformer. Då fick vi en fristående riksbank, sanerade statsfinanser och ett finanspolitiskt ramverk. Vår politiska generation har andra, men lika viktiga, reformer att genomföra. Centrala samhällsområden, däribland arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och skattesystemet, måste reformeras i grunden. Ledstjärnan för detta ska vara att anpassa de svenska systemen till en värld som präglas av allt större rörlighet och krav på flexibilitet. 

Anständighetens gräns har passerats

För det första måste vi sluta göra fel. Regeringens valfläsk kan bli dyrare än väntat. 80-talets överhettning och den kris som följde får inte upprepas. När regeringens bedömningar skiljer sig så mycket från snart sagt alla andra seriösa bedömare har en anständighetsnivå passerats. För det andra måste ansvarsfulla partier samla sig för att genomföra de reformer som krävs. Den passivitet som präglat svensk politik de senaste åren får inte fortsätta.

Det är 90-talets strukturreformer som kan tjäna som förebild för det arbetet. Då gjordes vad som krävdes, även om det skedde i allra senaste laget. Magdalena Andersson är tyvärr snarare inspirerad av 80-talets överhettningspolitik. 

 

Av Emil Källström

Ekonomisk-politisk talesperson för Centerpartiet

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!