Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Reformerna som är EU:s enda chans

Grekiska protester. Grekland är ett av krisländerna i Europa. Här demonstrerar människor i Thessaloniki mot räddningspaketet. För att inte fler länder ska hamna i kris krävs nu åtgärder, skriver Niall Ferguson. Foto: Nikolas Giakoumidis

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Eurozonens kris beror inte på att sydeuropéerna inte lyckades få Gerhard Schröder som ledare för tio år sedan. Först och främst, krisen var en transatlantisk bankkris. För det andra, tyska arbetsmarknadsreformer hade inte haft någon som helst inverkan på de problem som ligger till grund för de ökande skillnaderna i eurozonens konkurrenskraft. Det handlar istället om en mycket större kris där institutionella ramverk utvecklas i olika riktningar, vilket blir tydligt för den som noga studerar Worlde economic forums "Global competitiveness report", "World governance indicators" och Världsbankens data "Doing business".

Det är helt enkelt så att, trots EMU och trots omhuldade fiskala regler, så har det knappast förekommit någon konvergens av regelverk, bekämpning av korruption eller förbättring av villkoren för att driva företag. Samma sju byråkratiska procedurer som tar mindre än 500 dagar att genomföra i Finland, tar mer än 1 500 dagar i Italien.

Denna skillnad har knappast ändrats under de dryga sju år som Världsbanken har mätt villkoren för att driva företag. Italien behöver reformer, liksom alla sydeuropeiska länder.

För att förhindra den typen av kris som nästan slog sönder eurosamarbetet förra året behövs allra främst en bank- union, eftersom att bankkriser inte helt kan lösas inom nationella system.Detta betyder att en självständig mekanism, en europeisk avvecklingsmyndighet och en europeisk insättningsgaranti behöver införas.

För det andra, någon form av fiskal integration måste till eftersom annars kommer de perifera länderna förr eller senare tvingas till bankrutt, helt eller delvis. En gemensam budget för euro- zonen är nödvändig. Eurobonds kan inte länge vara ett tabubelagt ämne.

Det är bara för oss alla att inse att Europa inte länge har samma makt som förr. 1990 var EU:s andel av världsbefolkningen 9 procent. År 2025 kommer den att vara mindre än 7 procent. Samma år kommer Kinas andel vara 18 procent. Det finns elva medlemsländer i EU som har en befolkning på mindre än sex miljoner människor och samtidigt har elva kinesiska städer fler invånare än så.

Europa står inför ett kroniskt demografiskt problem med en åldrande befolkning. Runt år 2050 kommer ungefär en tredjedel av Tysklands invånare vara 65 år eller äldre, något som också gäller för Italien. Det finns starka bevis för att en minskande arbetskraft har ett samband med deflation.

Immigration kan kompensera för en åldrande befolkning. Men Europa lider också av ett kroniskt misslyckande med att integrera invandrade i arbetskraften. I några länder är arbetslösheten för utlandsfödda arbetare två och en halv gång högre än för de som är födda i landet.

Inte bara detta, Europa lider också av ett kroniskt energiberoende. Enbart Eurozonen har ett underskott på olja motsvarande 300 miljarder dollar årligen. Genom att avveckla både kärnkraft och fracking så har speciellt Tyskland ett akut energiproblem. Sedan 2005 har de europeiska energipriserna stigit med mer än en tredjedel, att jämföra med USA där priserna faktiskt fallit med fem procent.

Slutligen, det hela handlar om mer än ekonomi. Det är också geopolitik. Europa har avmilitariserat sig själv sedan slutet av kalla kriget och räknat med att USA tar rollen av världspolis och gör grovgörat. Men nu ser vi slutet på detta.

USA blir allt mer isolationistiskt efter att ha slitit själva med många och långa krig i varma, fattiga länder och varit angelägna om att utveckla sina egna inhemska energiresurser.

Därför är Europa sårbart för i synnerhet två tydliga hot. Dels har vi hotet från öst - det ryska återuppvaknandet som härrör från Vladimir Putins nostalgiska dröm om det sovjetiska imperiets storhet.

Dels har vi hotet från syd, som består av våld och migration från ett allt mer ostadigt Mellanöstern och Nordafrika när den arabiska våren blir till en islamistisk vinter. Bara med tanke på detta känns det som att det är mer lockande än någonsin att skapa en riktig europeisk federation.

NIALL FERGUSON

Niall Ferguson är brittisk författare och professur i historia vid Harvard. Han fick i veckan det prestigefyllda Ludwig Erhardpriset i Berlin.

 

Niall Ferguson
är brittisk författare och professur i historia vid Harvard. Han fick i veckan det prestigefyllda Ludwig Erhardpriset i Berlin.