Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Rätt att sänka biståndet, Lövin"

Biståndsminister. "Isabella Lövin (MP) uttrycker en sund skepsis mot biståndets förmåga att göra skillnad för världens fattiga," skriver Fredrik Segerfeldt. Foto: Lennart Rehnman

Att använda biståndsbudgeten till att finansiera migration fungerar bättre som fattigdomsbekämpare, skriver Fredrik Segerfeldt.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Isabella Lövin har haft en bra start som biståndsminister. Hon uttrycker en sund skepsis mot biståndets förmåga att göra skillnad för världens fattiga och hon kallar sig hellre utvecklingsminister. Det är uppfriskande odogmatiskt och nyktert, bortanför den plakatretorik som präglar stora delar av biståndsdebatten. Det är väl bekant att biståndets volym-mål skapar problem. När en procent av BNI ska gå till bistånd varje år stiger antalet miljarder i takt med att ekonomin blir större. Sida och andra organ översköljs av pengar de inte har någon förmåga att hantera. I slutet av varje år uppstår det panik när utbetalningstrycket blir akut och pengar spenderas på saker som inte gör nytta. År 2015 är det 40,4 miljarder kronor som ska spenderas.

Fredrik Segerfeldt. Det är ur detta perspektiv man ska se debatten om avräkningarna, det vill säga att en del av budgeten används för att täcka kostnaderna för flyktingmottagningen.

Sverige har en politik för global utveckling (PGU). Den går ut på att det finns en rad svenska politikområden som påverkar den globala utvecklingen, inte bara bistånd. Det hjälper exempelvis inte att skicka pengar till fattiga länder om de inte kan sälja sina varor och tjänster till oss. Nyckelbegreppet är samstämmighet, det vill säga att politiken som helhet ska främja global utveckling.

Den centrala syftesformuleringen i PGU:n är att den ska bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor. Det finns inget mer effektivt sätt för Sverige som stat att bidra till det syftet än att låta människor flytta hit.

FN:s utvecklingsorgan UNDP har visat att människor från fattiga länder som flyttar till länder som Sverige gör en vinst på 14 000 dollar om året. Det är över tio gånger mer än snittinkomsten i världens fattiga länder. Vidare fördubblas antalet år som barnen går i skolan. Och till sist blir spädbarnsdödligheten sexton gånger lägre. Det innebär att migration till Europa har räddat många fler afrikanska liv än vad ebola har tagit.

Såväl juridiskt som politiskt och moraliskt är det rätt att använda biståndsbudgeten till att finansiera migration. Vi vet att bistånd ofta gör mer skada än nytta och att migration fungerar som fattigdomsbekämpare. Fyra av fem haitier som någonsin har tagit sig ur fattigdom har gjort det genom att flytta till USA.

Det motstånd som finns i biståndsindustrin mot detta handlar om två saker. Dels får biståndsorganisationerna mindre pengar och makt. Och dels finns det en snedvriden syn på vad det är som ska utvecklas, där stater alltid går före människor.

Jens Orback, chef för Socialdemokraternas biståndsorgan Palmecentret, skrev en gång att det är människor, inte länder, som svälter. Det har han fullständigt rätt i. Utveckling handlar om människor, inte stater.

Tanzanias utveckling handlar om tanzaniernas välfärd, inte om staten Tanzanias. Utan människor skulle staten Tanzania vara tom på mänskligt innehåll och irrelevant ur ett mänskligt utvecklingsperspektiv. Därför är det felaktigt att stirra sig blind på staters väl och ve, i stället för på människors. Om summan av tanzaniernas välfärd ökar för att en viss andel av dem kan lämna Tanzania och flytta till ett land som ur ett mänskligt utvecklingsperspektiv är överlägset innebär det en välfärdsvinst för tanzanierna. Det vore en tjänst till världens fattiga om bara en del av all den kraft, de resurser och det engagemang som finns i bistånds- och utvecklingsetablissemanget kunde läggas på att driva frågan om mer migration från fattiga till rika länder. Det är varken rättvist eller logiskt att Zambia, Haiti och Laos står så mycket högre upp på utvecklingsagendan än zambierna, haitierna och laotierna.

 

Fredrik Segerfeldt,
är författare, liberal debattör och medgrundare av tankesmedjan Migro. I somras kom hans bok Migration och utveckling: att resa sig ur fattigdom.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!