Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Räkna inte bort den ryska risken

Foto: Mikhail Metzel

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

För några veckor sedan undertecknade president Putin en ny rysk försvarsplan. Det har spekulerats i omläggningar med anledning av bytet av försvarsminister, men även om texten är hemlig kan man av uttalanden förstå att den höga ambitionen ligger fast:

Ryssland rustar. 2020 ska man ha återställt sin forna slagkraft, över fyra tusen miljarder kronor investeras i modernisering och effektivisering.

Det sker mot bakgrund av ett skärpt världsläge; enligt Putin är Ryssland alltmer hotat av omvärlden. Rysslands intressen utmanas inte bara i länder som Syrien och Libyen utan också i närområdet; även om frihetens krafter tillfälligt kvästs i Georgien och Ukraina fortsätter utvecklingen i Finland och de baltiska staterna att oroa Moskva. Som blivande konfliktområde listar Putin nu också ett Arktis som "hotas av militarisering". Fienden heter nu som alltid: väst.

Putins strategiska mål anges vara en återintegration av det postsovjetiska området inom ramen för en "eurasiatisk union" som ska skapa styrkebalans i en multipolär värld. Det kräver enligt uttalandena fullskaliga, permanenta, stridsberedda styrkor utmed alla framryckningslinjer och en marin närvaro i Medelhavet som under Sovjetepoken. Så precis ter sig framtiden ur Kremls synvinkel att man annonserar att ett tjugotal bataljoner ska bemannas med professionella soldater för att utgöra snabbinsatsstyrka. De forna militärskolorna öppnas för att rekrytera 15 000 nya kadetter bara i år - en femdubbling mot tidigare.

Dessa nyheter förstärker den bild av ett Ryssland som förbereder sig för 2020 som jag beskriver i en bok som presenteras denna vecka, "Kalla kriget 2.0. Ryssland rustar". Jag hör redan invändningarna; "rysskräck!", "Natohets!", "det-var-bättre-förr-nostalgi" - som det brukar låta när någon i den inåtvända svenska debatten berättar om läget i ett instabilt Ryssland.

Min bok är inget inlägg i den försvarsdebatt som handlar om Sverige här och nu, utan mer en analys av hur läget politiskt i värsta fall kan se ut 2020, om USA försvagas militärt i vår del av världen och vi på egen hand misslyckas att stärka vår försvarsförmåga under det kommande decenniet.

Det mest uppenbara scenariot Sverige har att förhålla sig till är hur vi ska kunna infria våra redan gjorda utfästelser till den närmaste omvärlden i enlighet med solidaritetsförklaringen. Med rätta ställs frågan hos våra baltiska grannar vad Sverige vill och kan bidra med i händelse av skärpt säkerhetsläge kring Östersjön. Rysslands grannar har noterat att redan dagens ryska militära kapacitet räckte för en framgångsrik invasion i Georgien 2008, vilket innebär att riskerna ökar i takt med upprustningen mot slutet av decenniet.

De svenska svagheterna är välbelysta. Kungl Krigsvetenskapsakademien har i flera studier visat på bristerna i vårt svar på den baltiska frågan. Visserligen är Estland, Lettland och Litauen medlemmar i Nato - ett medlemskap som skyddar också Sverige - men vårt åtagande är vårt ansvar. Det understryks av den senaste tidens besked både från Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen och Norges regering att Sverige inte kan räkna med hjälp från Nato, något som i ett halvt sekel varit grundbulten i den svenska försvarsplaneringen.

Desto egendomligare ter sig nuvarande fixering vid påståendet att "det finns inget hot om en rysk invasion av Sverige", ett mantra som upprepas även av sådana som rimligen inget vet om den hemliga ryska krigsplaneringen.

Det vi vet något om är hur det växande förmågegapet kan se ut om tio år, för vilket det räcker att kunna läsa innantill. Det är vad man gör i Norge, Finland och Baltikum.

I ett underlag från Försvarsmakten om det svenska försvarets ekonomi läser jag följande:

"De långsiktiga kostnaderna för försvarsreformen har underskattats... prolongerade anslagsramar innebär att förmågan att enskilt möta ett begränsat väpnat angrepp på sikt helt utgår... förbandskvantiteten blir så låg att det går att ifrågasätta om uppgiften att hävda territoriell integritet kan upprätthållas om systematiska kränkningar sker i luften och till sjöss." Utöver det växande materielberg som innebär teknisk efterblivenhet skulle oförändrade ramar leda till nedskärningar i basorganisationen med "upp till hälften av regementen, flottiljer och baser, och i insatsorganisationen utgår mer än en tredjedel av krigsförbanden."

Det vore bättre om vi kunde fokusera på att lösa dessa framtida problem än att älta det förflutnas misstag och spekulera om nuvarande ryska svagheter.


Mats Johansson

Ordförande i tankesmedjan Frivärld och riksdagsledamot, M, i utrikesutskottet.