DEBATT. Rysslands invasion av Ukraina har med rätta lett till starka fördömanden och ett stöd till Ukraina som saknar motstycke. Samtidigt finns det en högljudd grupp av forskare, journalister och aktivister som lägger skulden för kriget på väst, och i synnerhet Nato:s utvidgning. De menar att Ryssland inte hade blivit så aggressivt om västmakterna hade varit mer tillmötesgående. Denna historieskrivning är rent felaktig och dessutom historielös. Den ryska imperialismen började innan Nato utvidgades, och kriget i Ukraina handlar i själva verket om Putins maktambitioner.
Försöker lägga skulden på Väst
Ryska ledare har med emfas hävdat att Natoländerna, med USA i spetsen, brutit de löften som gavs till Moskva vid kalla krigets slut att alliansen inte skulle utvidgas österut. Dessa påståenden framförs ofta som bevis för att skulden egentligen ligger på Väst. Men den siste sovjetiske ledaren, Michail Gorbatjov, har själv förnekat att frågan om Natos utvidgning ens diskuterades vid den tidpunkten, och omfattande forskning har visat att påståendet är en myt. Vladimir Putin själv hade inte mycket att säga om Natos utvidgning förrän hans beryktade tal vid säkerhetskonferensen i München 2007.
Moskva svarade med att systematiskt försvaga grannländer som Moldavien, Georgien och Azerbajdzjan genom att underblåsa etniska konflikter i syfte att söndra och härska.
Natos utvidgning började i mitten av 1990-talet, under en tid då försvarsalliansen inledde en förvandling för att fokusera på fredsbevarande operationer utanför Europa i stället för det tidigare fokuset på territorialförsvar. Nato uppmanade nya medlemsländer att fokusera på specifik spjutspetskompetens, och samarbetsprogram för partnerländer som Georgien handlade om träning för fredsbevarande operationer som i Afghanistan.
Natos förändrade fokus illustreras kanske bäst av det faktum att Nato när Ryssland invaderade Georgien 2008, inte hade en fungerande plan för att försvara de baltiska staterna. Det är egentligen först efter det kriget, och i synnerhet Moskvas annektering av Krim 2014, som Nato återgick till sitt ursprungliga fokus på territorialförsvar.
Kriget i Tjetjenien var startskottet
Vad är då grunden till det försämrade säkerhetsläget i Europa, och i förlängningen till kriget i Ukraina? I själva verket är det alldeles tydligt en konsekvens av förändringen i det ryska statsskicket och den ryska ledningens alltmer imperialistiska världsbild.
Förändringen började redan 1994, och har accelererat sedan Putin kom till makten. Kriget i den ryska utbrytarrepubliken Tjetjenien 1994-96 var på många sätt startskottet: det ryska nederlaget visade hur långt Ryssland hade fallit och gjorde att många tidigare sovjetrepubliker nu försökte gå sin egen väg. Moskva svarade med att systematiskt försvaga grannländer som Moldavien, Georgien och Azerbajdzjan genom att underblåsa etniska konflikter på deras territorium i syfte att söndra och härska.
Många har i dag glömt att Putins politiska karriär byggde på att återta kontrollen över Tjetjenien, vilket han gjorde genom att starta ett blodigt krig på felaktiga premisser. Det är i dag väl belagt att de explosioner i hyreshus i Moskva sommaren 1999 som Putin skyllde på tjetjenska rebeller i själva verket genomfördes av ryska säkerhetstjänsten under Putins ledning för att skapa ett folkligt stöd för Putins krig, och i förlängningen hans ledarskap.
Demokratisk utveckling ska stoppas
Putins syn på världen är i sin tur nära kopplad till hans eget maktinnehav, vilket förklarar Rysslands alltmer aggressiva agerande. Sammetsrevolutionerna i Georgien 2003 och Ukraina 2004 hade potential att visa att demokratiska system kunde utvecklas i gamla Sovjetländer. Det skulle i sin tur underminera Putins strävan efter ett auktoritärt system byggt på vad han kallade en ”maktvertikal.”
Dessa grannländers demokratiska utveckling måste alltså misslyckas. Ukraina i synnerhet var centralt för Putin. Om ett östslaviskt land som Ukraina utvecklades till en fungerande demokrati skulle detta dra ut mattan under hela Putins projekt. Varför skulle ryssar finna sig i att leva under ett auktoritärt och korrupt styre om Ukraina visade att något bättre var möjligt?
Putin blev alltmer nationalistisk
Den ryssvänlige Viktor Janukovitj lyckades dock bli vald till President i Ukraina 2010, men hans vanstyre ledde till den folkliga revolten Euromaidan 2013. Detta visade att Ukrainas befolkning såg EU snarare än Ryssland som modell för sin framtid. Putin svarade genom att annektera Krimhalvön och starta krig i östra Ukraina. På hemmaplan blev Putins retorik alltmer nationalistisk, och fokuserade nu på begrepp som den ”ryska världen” i syfte att skapa en mental klyfta gentemot det påstått dekadenta Europa.
För att detta skulle lyckas måste Putin till varje pris tvinga in både Belarus och Ukraina i den ”ryska världen,” med våld om nödvändigt. Detta, och inte Natoutvidgningen, är vad kriget i Ukraina handlar om.
Av Svante Cornell
Medgrundare av Institutet för säkerhets- och utvecklingspolitik och ledamot i Kungliga krigsvetenskapsakademin
