Putins agerande kan vändas mot honom

EU har en i dag historisk chans till strategisk vinst. Med finansiellt stöd och långsiktigt institutionsbyggande kan dagens Ukraina utvecklas till en demokrati baserad på mänskliga rättigheter och rättsstatlighet. Samtidigt måste EU hantera det faktum att kontinentens säkerhetsläge förändrats. Rysslands annektering av Krim 2014 visade att en europeisk ledare - den ryske presidenten Vladimir Putin - är villig att med militär omförhandla Europas gränser.

De demonstrationer som i november 2013 började i centrala Kiev, och fick sitt namn Majdan efter den plats där folket samlades, resulterade inom loppet av tre månader i en serie oförutsägbara händelser. Från de hundratusentals ukrainare som genom protester och civil olydnad krävde rättvisa och ett slut på politiskt vanstyre, till den dåvarande presidenten Viktor Janukovytjs våldsamma reaktion med över hundra dödsoffer, förändrades Ukrainas framtid.

Anonyma specialförband gick in på Krim den 21 februari 2014, följt av självutnämnda separatistgrupper i östra Ukraina under våren. I alla led var Moskva inblandat: Specialförbanden på Krim var ryska, och det var den ryska säkerhetstjänsten som lotsade Janukovytj ut ur Ukraina och (enligt egen utsago) iscensatte stridigheterna i Donetsk. I dagsläget finns inga indikationer på att Ryssland frivilligt kommer överge sina territoriella anspråk på Ukraina - samtidigt som ingen kan säga var dessa anspråk exakt slutar.

Det är ännu för tidigt att överskåda de långsiktiga konsekvenserna av Putins revisionistiska utrikespolitik, men två viktiga slutsatser kan dras.

För det första har EU i dag en chans att bidra till demokratisering och korruptionsbekämpning i Ukraina. Kiev-regeringen bör beviljas inte bara lån, utan också bidrag villkorade med ekonomiska reformer. Ryssland har för överskådlig framtid förlorat Ukraina, den majoritetsdel av landet som trots allt inte står under ockupation. I ett utvidgat säkerhetspolitiskt perspektiv innebär detta en strategisk vinst för EU. Ett demokratiskt och stabilt Ukraina skulle även utgöra en del av lösningen på Moldaviens problem med utbrytarregionen Transnistrien - ytterligare en europeisk oroshärd.

Ukrainas inhemska utmaningar är flera. Mer än två årtionden av vanstyre och korruption har underminerat landets ekonomiska och politiska integritet. Den nuvarande presidenten Petro Porosjenko står inför utmaningen att återuppbygga inte enbart sitt lands finanser, utan grundvalarna för den ukrainska staten (statsförvaltning, militär, rättsväsende).

I sitt utomordentligt prekära läge är det centralt att Ukrainas ekonomiska reformer inte leder till politisk destabilisering.

Den andra slutsatsen är att de säkerhetspolitiska konsekvenserna av Putins angrepp mot Ukraina har globala dimensioner. Kriget handlar för Moskva inte så mycket om kontroll över territorium - även om den ryska Svartahavsflottan vid Sevastopol är central - som om att förvägra Ukraina att göra självständiga val (som att gå med i EU eller Nato). För att hejda en sådan utveckling har Putin visat sig villig att med militärt våld annektera ett annat lands territorium. Ekonomiska sanktioner kommer i detta hänseende inte ha någon avskräckande effekt, eller förmå Putin att revidera sin politik, eftersom alltför stora säkerhetspolitiska värden står på spel.

De grundläggande principer om suveränitet och territoriell integritet, på vilka kontinentens säkerhetsstruktur har vilat i 70 år och som kodifierades i Helsingforsavtalet 1975, har utmanats. Inte sedan andra världskriget, har ett europeiskt land annekterat ett grannlands territorium. Vilka konsekvenserna blir för våra internationella relationer avgörs av den gränsdragning i Ukraina, som förr eller senare måste göras.

Ryssland har skadat Ukraina och den europeiska säkerhetsordningen, men Putins agerande kan vändas mot honom själv. EU har i dag en möjlighet att bidra till Ukrainas demokratisering, och därmed utgöra en stabiliserande kraft i en historiskt konfliktdrabbad region.

Ett sådant steg skulle på lång sikt stärka hela Europas säkerhet, paradoxalt nog även för de stater som för tillfället hotar densamma.

Martin Kragh

,ekonomie doktor på Handelshögskolan i Stockholm och forskare vid Uppsala Centrum för Rysslandsstudier