Psykvården trasade sönder min värdighet

I vårt välfärdsland Sverige sägs det vara en rättighet att få vård då man är sjuk. Det stämmer till viss del men då sjukdomen sitter på insidan förändras förutsättningarna.

När det onda i själen påverkar livet så pass mycket att det skapar problem på ett eller annat sätt så behöver man hjälp. Det är där och då psykiatrin kliver in med sin så kallade expertis. Med egna erfarenheter som vårdtagare under alltför många år vet jag att man från början befinner sig i ett extremt underläge.

Jag har själv upplevt maktlösheten innanför de låsta dörrarna och desperat försökt beskriva det inre kaos jag som 13-åring bar på. Men det jag sa dog bort eftersom den som satt mittemot alltid påstogs veta bättre. Antingen analyseras varje ord till bristningsgränsen eller så förminskas det hela och känslan av att inte bli tagen på allvar infinner sig.

Den lilla värdighet jag hade trasades sönder och jag tappade tron på att det någonsin kunde bli bra igen. Det som skulle bli min räddning blev i stället början på en livslång kamp där jag fortfarande kämpar för att hitta tillbaka till ett liv jag aldrig haft.

Man väljer inte att må psykiskt dåligt och det är skillnad på att vara psykiskt sjuk eller vara drabbad av psykiska problem. Men som patient inom den psykiatriska vården är man sina problem. För att livet sviktar och man är i behov av hjälp betyder det inte per automatik att man är opålitlig och manipulativ. Alla har ett behov av någon som lyssnar och det är extra viktigt då man inte mår bra.

Tyvärr bleknar ofta förståelsen och empatin bort och vårdgivaren ser inte människan bakom diagnosen. Inte sällan blir man bestraffad för sitt agerande. Ett agerande som bottnar i inre förtvivlan. Att låsas in upplevs ofta som ytterligare ett trauma särskilt då man inte får redskap att hantera sina svårigheter.

Behandlingsmetoder som massmedicinering, elchocker, bältesläggningar och injektioner används flitigt fastän det många gånger förvärrar situationen. Det händer även att våld och kränkningar förekommer bakom de låsta dörrarna. Något man som patient varken kan försvara eller värja sig mot. Att i en redan så utsatt situation behöva utstå denna totala avsaknad av respekt stjälper långt mer än det hjälper.

Den psykiska ohälsan är ett växande problem men så länge de förlegade och trångsynta behandlingsmetoderna ser ut som de gör kommer detta att fortskrida. Flertalet unga personer som hamnar inom slutenvården blir ofta kvar där en alltför lång tid. Eftersom många av de åtgärder som sätts in inte fungerar i praktiken är risken stor att problemen accelererar och symptomen förvärras.

Vi har en vårdgaranti som inte håller ända fram, en vård som gång på gång brister i omhändertagandet av människor som mår psykiskt dåligt.

Att kunna känna sig trygg i sin roll som patient borde vara en självklarhet. Lika mycket som att vara delaktig i sin egen behandling. Samhället och utvecklingen går framåt och normerna förändras. Vi pratar i dag om psykisk ohälsa och det jobbas ihärdigt för att tvätta bort tabut kring detta ämne.

Men uppmärksamheten enbart räcker inte för att råda bot på faktum att vården för psykisk sjukdom är mycket bristfällig. Det behövs ett underlag baserat på fakta och noggrant beprövade metoder, inte på kvarlämnade teorier. Förvaring är aldrig någon lösning och främjar ingen.

Resurserna är knapphändiga men kostnaderna blir i slutändan mångdubblade eftersom bristen på adekvat hjälp leder till att svårigheterna finns kvar. Och det ger konsekvenser som alltid faller tillbaka på samhället och människan.

Alla borde ha rätt till en fungerande vård oavsett det handlar om kroppen eller själen. 

Linn Nystedt

Mentor i föreningen Tilia, som stöttar unga med psykisk ohälsa