Jenna är 13 år gammal, mitt emellan ungdom och ung vuxen, och har hela livet framför sig. I taket till sitt rum har hon satt upp stjärnor som lyser när lampan är släckt. Under en av stjärnorna har hon klistrat fast en lapp. På den lappen står det: "Om du dör mamma, då tar jag livet av mig." Jennas mamma är allvarligt sjuk i cancer. Hon fruktar för sin mammas liv och hela deras tillvaro håller på att raseras.
Ti är sju år gammal och hos henne lyser inga stjärnor i taket. Men i lägenheten där hon bor med sin mamma bor det också demoner.
Det är bara mamma som kan se och höra demonerna men Ti får ändå veta att de finns och att de vill hennes mamma illa. Därför isolerar sig mamman tillsammans med sin dotter. Hennes mamma har schizofreni men det vet inte Ti.
Hon vet bara att hon måste rädda sin mamma från demonerna.
Jennas historia är handlingen i filmen "I taket lyser stjärnorna" som hade premiär 2009, baserad på boken med samma namn av Johanna Thydell. Tis historia är handlingen i filmen "Flickan, mamman och demonerna" av Suzanne Osten, som har premiär nu i veckan. "Flickan, mamman och demonerna" däremot har skapat en stor debatt innan den ens haft premiär.
LÄS MER: Psykisk ohälsa är meningen med livet
Åldersgränsen var tänkt till 11 år och ändrades därefter till 15 år efter att Statens medieråd barnförbjöd den med motiveringen att den ”kan medföra stark rädsla, oro och förvirring och kan vara till skada för välbefinnandet för barn under 15 år”.
Men att inte tillåta barn att se "Flickan, mamman och demonerna" är ett slag mot de barn som lever i hem där psykisk sjukdom finns. Det är en uppmaning till dem att inte prata om sina upplevelser och ytterligare ett hinder för deras trygghet.
Det finns många barn som i verkligheten delar Jenna och Tis berättelser. Barn som inte får vara barn utan tvingas kliva in i vuxenvärlden alldeles för tidigt. Några av dem tystas inte i rätten att prata om sina föräldrars sjukdomar medan några av dem blir just det – tystade.
Att det än i dag är tabu att prata om psykiska sjukdomar och att kunskapen kring dem är så låg är en av vår tids största utmaningar. I dag benämns alltifrån vardagsångest till schizofreni som "psykisk ohälsa" och mentala tillstånd klumpas ihop på ett sätt som kroppsliga skador aldrig gör.
Vi sätter inte en förkylning under samma benämning som hjärtsvikt och inte heller säger vi att någon är sin somatiska sjukdom.
Människor kan vara schizofrena men ingen kan vara cancer i vardagligt tal. Även psykiska sjukdomar är något man har och inget man är.
Att låta barnen bära skammen för att deras föräldrar blivit sjuka och att blunda för deras hemsituation är det yttersta sveket.
LÄS MER: Psykvården trasade sönder min värdighet
Inget barn med en allvarligt sjuk förälder får den barndom de förtjänar. Därför måste vuxenvärlden visa dem sitt stöd och framför allt lyssna på dem.
När en förälder drabbas av sjukdom måste deras barn få möjlighet att förstå vad som händer för att kunna bearbeta sina känslor kring det svåra.
De allra flesta barn får veta vad cancer och andra somatiska sjukdomar innebär och de tillåts prata om det i skolan, med sina jämnåriga och med andra vuxna. Barn får däremot i nästan obefintlig grad lära sig om schizofreni och andra psykiska sjukdomar, hur de tar sig i uttryck och varför en sjuk förälder agerar som den gör.
Det är ovetskapen om att föräldern är sjuk och varför denne beter sig annorlunda än vad samhällets ramar tillåter som skapar otrygghet hos barnen. Och att inte få prata om det. Att se en film som visar en vardag som många barn lever i kommer inte att ge några men för de barn som ser den. Det kommer att skapa en ökad förståelse och göra att fler barn vågar berätta om sin tillvaro.
Alla barn har rätt att göra sina röster hörda, bli sedda och tagna på allvar. Oavsett om de har stjärnor i taket på sina rum eller inneboende i form av demoner.
Elin Nilsson
Moderat skolpolitiker i Sundsvall
