Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Psykisk ohälsa är meningen med livet

Livet måste få innehålla visst dåligt mående periodvis. Känslorna i sig är inte farliga, utan snarare vad vi gör av dem. Det skriver Jessica Ekman, sjuksköterska och grundare av podcasten "Jag är sjuk i huvudet". Foto: Privat.
Livet måste få innehålla visst dåligt mående periodvis. Känslorna i sig är inte farliga, utan snarare vad vi gör av dem. Det skriver Jessica Ekman, sjuksköterska och grundare av podcasten "Jag är sjuk i huvudet". Foto: Shutterstock.

Livet måste få innehålla visst dåligt mående periodvis. Känslorna i sig är inte farliga, utan snarare vad vi gör av dem. Det skriver Jessica Ekman, sjuksköterska och grundare av podcasten "Jag är sjuk i huvudet".

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Ingen har väl undgått att höra talas om hur den psykiska ohälsan sprider sig som en okontrollerbar löpeld i landet. Vi matas med nya rön, dystra prognoser och experternas utlåtande i frågan. Det levereras praktiska tips på hur vi ska bli lyckliga, harmoniska, tillfreds. You name it.

Trots år av forskning har vi inte hittat svaret på gåtan. Många får bra hjälp men trots dagens fruktsallad av behandlingsmetoder lyckas vi fortfarande inte hjälpa alla nå inre frid.

Men vi kämpar, oj vad vi kämpar. Vi kan bara inte acceptera olycka som ett vanligt förekommande fenomen.

Varför inte? Lek med tanken om att viss grad av psykisk ohälsa är en helt naturlig del av livet, till och med en förutsättning för vår överlevnad. Den amerikanska psykologen Tompkins menar att vi människor föds med nio basaffekter; två positiva (glädje och intresse), en neutral (förvåning) och sex negativa (ilska, rädsla, ledsnad, avsmak, avsky och skam). Halvrolig statistik.

 

Vad tänkte fru evolution när hon gav oss dessa usla förutsättningar? Trots en obalanserad känslorepertoar borde det väl vara mer ändamålsenligt att må bra? Nja. Svaret är överlevnad.

Evolution är lika med utveckling, vilket förutsätter överlevnad. Våra förfäder, jägarna, levde för omkring 180 000 år sedan. Då var hot och faror en del av vardagen. Genom att ständigt vara beredd på fajt fanns överlevnadschans. Beredskap alltså. Våra medfödda basaffekter står för denna kognitiva beredskap. ”Nåde de människor som kopplar av. De kanske inte kommer må psykiskt bra, men de kommer åtminstone överleva”, tänkte fru evolution.

I dag lever vi i Sverige inte med de hot och faror som jägarna brottades med, utan snarare i en skyddad verkstad utan krig och hungersnöd.

Fru evolution har dessvärre inte hunnit med människans snabba tempo vilket hjärnans anatomi vittnar om. Vår frontallob är förvisso större i dag, men våra djupare strukturer där våra affekter skapas har inte förändrats. Hjärnan har alltså inte anpassat sig till att leva i en trygg tillvaro. Vi har fortfarande ett enda biologiskt syfte: överlevnad.

 

Kan detta vara anledningen till att så många mår dåligt i dag? Jag tror det. Vi har jägarhjärnor som frenetiskt letar efter reella hot och faror i omgivningen. När den inte hittar ett livsfarligt lejon skapar den i stället faror i fantasin, i syfte att konstant hålla hjärnan alert. Våra affekter aktiveras på samma sätt som om dödshotet vore ett reellt faktum.

Vad skulle hända om vi inte försökte bekämpa all olycka utan accepterade en del av den? Missförstå mig rätt, jag menar inte att vi ska acceptera djup depression, dödslängtan eller ohanterbar ångestproblematik. Men att förstå evolutionens syfte med våra affekter och inse att våra larmsystem fungerar helt normalt kanske är ett första steg till att också bli trygg i att livet inte enbart innebär guld och gröna skogar. Livet måste få innehålla visst dåligt mående periodvis. Känslorna i sig är inte farliga, det är vad vi rent praktiskt gör på grund av känslorna som kan skada oss.

Tänk om vi slutade värdera våra känslor som bra eller dåliga? Om vi i stället tillät oss att uppleva en känsla så som den är och ställde oss frågan: vad vill den här känslan säga mig? Jag tror som med gulabananen-experimentet (du ombeds att absolut inte tänka på en gul banan) att ju mer vi förbjuder oss att uppleva skrämmande känslor, desto mer tar de över och desto sämre mår vi.

Jag tror att det som egentligen skrämmer oss är oförmågan att hantera obehaget. Okunskap är skrämmande och rädslan över att inte veta hur vi ska reagera gör oss livrädda. Men låt oss i stället våga känna efter och lär dig strategier för att hantera ångesten.

Att vinna över fru evolution är svårt, en kamp jag tror vi kommer förlora så länge vi väljer att leva.

 

Jessica Ekman

Grundare av podcasten "Jag är sjuk i huvudet"

Sjuksköterska och psykoterapeutstuderande

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!