Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Psykiatrin i Sverige står vid ruinens brant

Den som lider av psykisk ohälsa ska aldrig behöva se suicid som den ända utvägen på grund av att hen inte får hjälp, skriver Amanda Sandholm.Foto: KRISTER LARSSON
Amanda Sandholm är undersköterska och kommunpolitiker för Vänsterpartiet.Foto: PRIVAT

Var det verkligen rätt att stänga de psykiatriska institutionerna eller borde Beckomberga och Långbro fått vara kvar? skriver Amanda Sandholm (V), undersköterska i akutsjukvården.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Året var 1967 och i Sverige fanns då cirka 35 000 inskrivna patienter på psykiatriska institutioner, likt Beckomberga och Långbro i Stockholm. Alla dessa platser var slutenvårdsplatser inom psykiatrin.

I juli 2014 fanns det enligt SKL 4 425 slutenvårdsplatser i bruk för inneliggande sluten psykiatrisk vård. 

1995 genomfördes den stora psykiatrireformen i Sverige och de psykiatriska institutionerna, likt Beckis och Långbro, stängdes ner. Människor som levt där stora delar av sina liv skulle ut i det fria klara sig på öppenvårdskontakt.

25 år senare är problemen enorma

Snart 25 år efter att portarna stängdes står psykiatrin i Sverige på ruinens brant. Människor med flerdiagnoser bor på våra psykiatriska akutvårdsavdelningar och rättspsykiatriska kliniker landet runt. Unga människor blir under flera år liggande på vårdavdelningar som är till för att behandla människor med akut psykiatrisk problematik. 

1981: Patienter och anhöriga umgås i parken vid Beckomberga sjukhus.Foto: Ragnhild Haarstad/TT

Varför? För att det saknas plats för dessa människor. Människor som inte passar in i skolboksexemplen på behandling och läkning. Människor som är för trasiga och sjuka för att klara av öppenvården. Människor som fått nya trauman och beroenden av vår vård och sjukvård.

Psykiatrireformen är nog i efterhand det mest ogenomtänkta man har gjort i svensk sjukvård.

Människor som vill leva men inte vet hur man gör det utan stöd och tillsyn dygnet runt. Människor som vet att de kommer ta sitt liv så fort dörrarna till avdelningen öppnas. Människor som vet hur man dör men har glömt hur man gör för att leva.

Ska lösningen vara att människor tar sina liv, hamnar i missbruk och beroende och utan hem?

Psykiatrireformen är nog i efterhand det mest ogenomtänkta man har gjort i svensk sjukvård. Det fanns en tanke och ett genomförande men ingen konsekvensanalys.

Kommunerna lastas hårt

Nu är det dags att vi politiker och beslutsfattare skapar en förändring. Människor med psykisk sjukdom måste få hjälp av sjukvården – inte av kommunerna.

Människor med sjukdom bör behandlas av professionen inom sjukvården. Socialtjänsten bör inte bedöma om en människa är sjuk eller frisk nog.

Det måste öppna upp öppenvårdskliniker där man kan behandla flerdiagnoser på samma gång, exempel ätstörning, autism och ångest.

Det behövs fler behandlingshem och gruppboenden och effektivare och enklare sätt att få komma dit. Stödboenden och olika typer av institutioner där människor kan få olika typer av hjälp dygnets alla timmar. 

Det behövs pengar!

Det behövs fler slutenvårdsplatser inom psykiatrin och rättspsykiatrin.

Den som lider av psykisk ohälsa ska aldrig behöva se suicid som den ända utvägen på grund av att hen inte får hjälp.

Det är dags att vi tillsammans skapar en förändring för en jämlik och trygg psykiatrisk vård.

 

Av Amanda Sandholm

Undersköterska i akutsjukvården och kommunpolitiker (V)