Stockholm Pride är åter i gång. För vissa är det en folkfest som mest handlar om att ha roligt, för andra en politisk festival för att uppmärksamma hbt-personers situation i samhället. Men för arrangörerna verkar det tyvärr handla om helt andra saker. Inför årets upplaga av Stockholm Pride har det pågått en diskussion om huruvida festivalen håller på att "kidnappas av vänsterextremister". Det finns flera anledningar till detta. I Uppsala, i våras, arrangerades en lokal mini-version av Pride, där liberaler nekades att delta med motivet att de förespråkade marknadsekonomi. Och inför Stockholm Pride ströks en israelisk film från programmet, i rädsla av repressalier från gatstensvänstern. Arrangörerna backade dock efter massiv kritik.
68:ornas revolt började i de sociala och kulturella frågorna, ifrågasättande av auktoriteter och normer, och mynnade ut i sedvanlig vänsterextremism och diktaturkramande. Vi kan se samma stegvisa radikalisering av hbt-rörelsen. En legitim kamp för att ge sexuella minoriteter möjlighet att leva sina liv som de önskar övergick till ett kulturradikalt och genusteoretiskt kärnfamiljshat. Att det nu finns grupperingar som från detta också vill att hbt-rörelsen ska övergå till att bli en konventionell socioekonomisk vänsterkraft, är på det sättet ganska förutsägbart. Ett tungt ansvar faller onekligen på de liberaler som identifierar sig med hbt-rörelsen att stoppa denna utveckling.
Diskussionen kan förhoppningsvis leda till en mer mångsidig debatt om vad syftet med Pride egentligen är. Frågeställningen kan förefalla banal, men det är en grundläggande frågeställning som måste dryftas. Man skulle kunna tro att festivalens huvuduppgift är att uppmärksamma de problem som de sexuella minoriteterna möter i sin vardag och vilka rimliga åtgärder som finns för att avhjälpa dessa problem. Men i stället har Pride utvecklats till ett redskap för socialister och socialliberaler att föra fram en kulturradikal vänsteragenda. En agenda som implementeras med provokation som verktyg. Det är med den bakgrunden vi måste se Pride-affischer med erigerade manslemmar, halvnakna människor i paraden och programpunkter som "Hur kommer man levande ur heterofamiljen" och "Fittan i teori och praktik".
Att detta ökar stigmatiseringen av hbt-personer, förefaller närmast självskrivet. Men det innebär också en lång rad andra problem. Pride och deras nuvarande diskurs innebär för det första en politisering av det privata: "Sex är politik", som RFSL har haft som slogan. En politiserad vardag är första steget mot politisk klåfingrighet. Sexualiteten är, och måste förbli, den enskildes angelägenhet. Men framför allt är Stockholm Prides kulturradikala agenda, med ett krig mot allt vad normer och traditionsbundenhet heter, något som det finns all anledning att ifrågasätta. Vi unga kristdemokrater bär på en övertygelse om att det är det moderna samhällets brist på normer och fasta punkter som skapat psykisk ohälsa och sociala problem. Det är mot den bakgrunden vi ofta finner anledning att vara kritiska mot exempelvis RFSL. Men det som verkligt är beklämmande i sammanhanget är att de sexuella minoriteterna hänsynslöst utnyttjas för att föra fram denna agenda. Med provokationer som redskap stigmatiseras hbt-personer i kulturradikalismens namn. Det är ovärdigt.
Hur vore det om Stockholm Pride i stället försökte arbeta för att övertala medelsvensson om att hbt-personer är som alla andra, med reservation för sin sexualitet? Den nuvarande agendan verkar snarare handla om att skapa en bild av hbt-personer som en översexuell, gapig och allmänt avvikande grupp med radikala åsikter. Det skulle inte behöva vara så.
Sara Skyttedal
Vice ordförande för Kristdemokraternas ungdomsförbund (KDU)
Premium
Premium
Premium