DEBATT. Liberalerna stångar sig blodiga i förhandlingar med regeringskollegorna och SD, berättade nyligen Sveriges klimatminister Romina Pourmokhtari i en intervju.
Visst låter det handlingskraftigt, beundransvärt, ja nästan heroiskt?
Det får mig att tänka på ett annat parti som har kämpat hårt i klimatförhandlingar med andra motparter. Under sju år stångades Miljöpartiet mot betongsossar.
På Januariavtalets tid fick MP även fäktas med de mer än lovligt naivt teknikoptimistiska samarbetspartierna Centern och, just det, Liberalerna.
Klimatministerns ord får mig att avundsjukt önska att MP under regeringsåren varit tydligare i sin kommunikation. Tydligare med vad som var ett resultat av förhandlingar med gråa S och vad som varit MP:s egen linje, att man hjälpt väljarna att se skillnaden.
Den andra frågan som måste ställas när Pourmokhtari skryter om sitt SD-tjafs handlar om vilka alternativ Liberalerna har.
Men här tar också min avundsjuka stopp. För medan Miljöpartiets regeringsmedverkan lett till tydliga förbättringar av Sveriges och EU:s klimatpolitik, kan vi se att Liberalernas dito enbart leder till förvärrat fossilberoende och en tvärnitad omställning.
Är det inte ändå bra att L-ministern tar fajten, kanske någon undrar. Svaret är nej. När Pourmokhtari fiskar sympati för sitt käbblande med SD, KD och M måste vi ställa oss, och gärna även henne, två helt centrala frågor; Vad är resultatet och vad är alternativet?
Svaret på den första frågan kom härom veckan när Klimatpolitiska rådet presenterade sin årliga rapport. Resultatet av L:s påstått blodiga kamp är mer fossilt i svenska drivmedel, ökade fossila subventioner, slopad miljöbilsbonus, slaktad miljöbudget, mer pengar till motorvägar och mindre pengar till järnväg.
Kort och gott — det blir lättare att göra fel och svårare att göra rätt för såväl företag som privatpersoner. För första gången på mer än två decennier har Sverige en regering vars politik aktivt ökar utsläppen. Även om detta inte är vad man vill från Liberalernas håll, är det likväl detta man är med och legitimerar. Driver igenom. Förverkligar.
Vad blev resultatet?
Vad blev då resultatet av MP:s tid i regering med S? Ett resultat är just det klimatpolitiska råd som nyligen släppte sin rapport. Rådet utgör tillsammans med klimatlagen och klimatmålen Sveriges klimatpolitiska ramverk – en av MP:s absolut tyngsta politiska segrar.
Utöver ramverket krigade MP även igenom styrmedel och satsningar som klimatklivet, industriklivet, gröna kreditgarantier, miljöbilsbonus, minskade fossila subventioner, dagliga nattåg till Hamburg, Bränslebytet och sänkt skatt på reparationer. I EU lyckades partiet med Isabella Lövin på klimatministerposten driva igenom det så kallade ”Swedish proposal”, en reform som skärpte hela unionens klimatpolitik.
Den andra frågan som måste ställas när Pourmokhtari skryter om sitt SD-tjafs handlar om vilka alternativ Liberalerna har.
Helt övertygad
Låt mig även här jämföra med MP. Vad var egentligen Miljöpartiets alternativ till att gå in i regering med S? Fanns det en plats i svensk politik där MP hade kunnat göra mer klimatnytta de senaste åren? Jag tror inte det.
Däremot är jag helt övertygad om att Liberalerna skulle gjort betydligt mindre klimatskada var annanstans som helst, än i en SD-styrd regering. Ändå är det just SD:s knä som L har valt att krypa upp i.
Pourmokhtari försöker låta som en hjälte, men det hon gör är att försvara och legitimera en regering vars politik som ökar utsläppen och kraftigt försämrar Sveriges chanser att klara klimatomställningen.
Hennes parti stångar sig blodigt, men det är inte Sverigedemokraterna de skadar — det är Sverige.
Av Felicia Olsson
språkrör Gröna Studenter
